Resorna år 2016: love what you do

Jag har försökt skriva det här inlägget i flera månader, men det blir inte rätt. Det ska handla om att min familj är allt för mig. Att jag älskar dem, men att jag också motiveras av mitt jobb och mina vardagsintressen… Men att jag älskar min familj och bara vill att de, att vi, ska må bra tillsammans. “Love what you do” handlar om familj för mig, om att värna om sin familj. Och alla mina resor i år har varit pauser i vardagen där jag funderat över det viktiga i mitt liv: min familj och min hälsa, medan alla runtomkring mig verkar tycka att jobbet ska vara livets mening.

2016 var det år då jag fyllde 30, när jag reste med Bästisen på tumis för första gången, när jag besökte drömmarnas New York, när jag firade födelsedag på Formentera och Ibiza, när jag blev faster och grät lyckotårar, när familjen kampades med sorg och svek, och grät sorgetårar, när jag träffade mannen i mitt liv, och plötsligt stod i mitt första riktiga förhållande, när jag insåg vilken mat och vilka allergier som gör mig sjuk…

Resorna år 2016 blev parenteser i vardagen där jag lyckades bearbeta existentiella frågor. Resorna blev pauser där jag tittat tillbaka på vardagsbekymren utan angst. De teman jag grubblat över under resorna i år har bevisat för mig vad det är som betyder mest för mig; i vilka frågor mitt hjärta sitter.

Det sägs “Love what you do” och “Do what makes you happy”, och de syftar då alltid på jobb och leverne. För mig handlar det inte om jobb, även om jag tycker väldigt mycket om mitt jobb. För mig handlar det om familj; om att älska, att bry sig om, att värna om. Familjen är vad som gör mig stark och lycklig, men också svag. Resorna år 2016 blev terapisessioner där jag tittade tillbaka på hur jag egentligen mår.

När jag åkte till Lissabon med Bästisen hade jag bara några dagar innan träffat en man i min ålder som var speciell… eller som fick mig att känna mig speciell… eller som fick mig att bara, helt enkelt, vara mig själv genast från första skrattet. Lissabon blev en miljö med frågor kring min och Bästisens relationer till männen i våra liv. Det var solig mars, staden blomstrade i sitt pollenmoln, och Lissabon kändes egentligen väldigt långt ifrån allt vi pratade om.

I New York tillbringade jag ett par busiga veckor hos en kompis som jobbar för Marimekko. Vi krossade skamlöst salmiakkikarameller mot en byggnadsfasad och blandade ihop till en flaska salmiakkikossu mitt bland Times Square’s hektiska folkmassor. Vi charmade servitörer och butiksbiträden med våra vitsar och ansiktsminer, och spontanshoppade bröllopsklänningar… Nåt av det bästa i livet är ju ändå att få skämma ut sig… och skämma bort sig.

I juli åkte jag hem och grät glädjetårar och sorgetårar… Milea föddes och blixten slog ner i vårt hus. Jag kände att jag inte längre var ett barn. Ibland går en familj helt enkelt igenom sådant som gör att barndomskänslorna sköljs ur en, man inser att det finns sånt som är större än ens ego, och man blir plötligt jättevuxen. Så slår blixten ner i trähuset, som ett tecken från skyarna, och där står du i köket och bevittnar flygande gnistor och lukten av något som bränts vid. Huvudsaken är att några månader senare mår min familj bra, barnen har växt upp, och huset står fortfarande kvar på stark stomme när Milea växer upp. La familia es todos.

Septembers höjdpunkt var födelsedagsresan till Formenteras vita stränder, där förälskade par hånglade på stranden och älskade ute i vattnets intima vågor; där sangrian var den godaste någonsin; där mina lockar blev tunga och många tack vare salthalten i luften; där mannen i mitt liv ringde för att gratta mig; där resesällskapet bjöd på upptåg och gapskratt. Hon och jag pratade mycket om vårt jobb: hur förändring och ovisshet stressar henne, och hur det bara är uppfriskande för mig när dynamiker ändras och nya möjligheter dyker upp.

Det har varit ett intensivt år på alla plan i mitt liv. Jag har haft fullt upp och mått både bra och dåligt, men känner mycket tacksamhet trots allt.

Jag har skrivit mycket och läst mycket. Lyssnat mycket och älskat mycket.

Sommaren som sägs vara den tidpunkt på året som man lever för, gick väldigt fort förbi för mig. Jag hade mycket magont och kramper och var inne på sjukhuset och till en magkirurg senare… Och hann inte njuta av sommaren förrän på Formentera i september. När jag tänker tillbaka på sommaren minns jag inte mycket av den. Jag skulle kunna uppskatta att den endast var fem veckor kort. Jag minns inte annat än smärtan och tårarna. Jag minns hur jag enda in i oktober tittade på min grannes balkongväxter och undrade om de inte skulle börja växa små romantiska löv i dem snart. Det var först i oktober som jag insåg att blomstersäsongen var över sedan flera månader och att de snirkliga löven inte skulle brista ut alls i år.

Love what you do, och se till att det är hela ditt liv, och inte bara ditt jobb som faller under det citatet. Love what you do, och ta hand om familjen. Love what you do, och res.

Advertisements
Standard

När man behöver något nytt

Idag lämnar en vän Berlin, för han söker något nytt. Hans flickvän lämnade stan redan för ett tag sedan och nu är även han trött på Berlin – trött på jobbet, trött på stan, trött på systemet. “I’m ready for a new chapter, I need something fresh. It’s just gotten to a point where every day and every week looks the same. Sydney sounds good at this point.”

Vi lärde känna varandra under mina första dagar här i Berlin, då vi jobbade på samma kontor. Nu under vår sista kaffeträff pratar vi även om de där som vi jobbade med år 2011, och som flyttat bort från Berlin. Det händer. Och största orsaken är bättre jobb eller att man tröttnat på det tyska systemet. En gemensam kompis som också kaffar med oss, medger att hon också funderar på att flytta bort relativt snart på grund av systemet och motgångar – till Barcelona.

Och jag känner bara jasså.

Jag tror inte att jag är på väg någonstans på ett bra tag, men jag erkänner att jag behöver något nytt i vardagen, något som piggar upp. Jag känner visserligen alltid så i januari, februari. Det är mörkt, regnigt, väldigt blåsigt och vinterskorna är alltid fulla av grus. Det är förkylningstider och Hollywood-säsong, och jag känner att det kittlar under fötterna, och inte bara på grund av gruset.

Varje vinter lyssnar jag på hur regissörer och skådespelare pratar om sina filmer och diskuterar tekniker och känslor, perspektiv och livsmening, och deras ordval får mitt hjärta att bulta. Januari-februari är alltid den tid på året då jag saknar skådespeleriet som mest. Även i år kollar jag upp vad min dramainstruktör planerar, men så hejdar jag mig och tänker, är det faktiskt en till av hennes kurser som jag vill gå? Vad är det jag vill? Gå en utbildning i New York och stå på Broadway? Herregud.

Under en regnig vecka i januari stirrar ett flertal underbara hundar mig djupt i ögonen, och trots att jag är kattmänniska och sällan hemma, känns det som om jag vill ha en hund. Vill jag det?

Trots att jag vet att jag inte blir mätt på materiella ting köper jag en ny vårjacka, en opraktisk utan huva, så att jag inte kan använda den när vädret är regnigt eller blåsigt. Det regnar och blåser ofta i Berlin.

Och medan säsongen fortsätter att blåsa spöken in i själen min jagar jag ett nytt inlägg i vardagen – ett tillägg. Något extra som ska ger mening, men inte kräver mycket tid, för det är något som jag inte har.

Standard

Hösten försvann i en dimma

Den här hösten bara försvann. Det är inte som om det är snöig, glittrig, solig vinter nu i Berlin, men det är åtminstone första advent. Jag har nog bara kommit mig för att njuta av hösten i ett par dagar, då jag promenerat igenom soliga gula miljöer utan att varken frysa eller svettas. Berlin har nästan regnat bort i höst – det kan växterna på min balkong vittna om. Det har regnat varje dag i två månader. Nästan. Vissa dagar tar ett grått dimmigt väsen över stan, vilket gör det omöjligt att se tv-tornet. In i dimman med det.

I oktober och november har jag gått i regn och rugg till fysioterapeuten och till ortopeden för att bli av med en smärta i sätesmuskeln och korsryggen. Med en blandad känsla av hopplöshet och jävlaranamma har jag gråtandes tassat hemma i en vecka med någon typ av diskbråck och röntgat mig trots att det gjorde ont som satan att ligga ner i den där röntgenmaskinen. Jag har ätit starka värkmediciner som fått mig att må åh så illa, och undrat var alla vänner är när man behöver dem. In i dimman med mig.

Sedan sommaren har jag gått och analyserat en relation med en kille som respektlöst valt att inte ta mina känslor i hänsyn, trots att han fick en andra chans. Trots allt hopp jag kände var det svårt från första början och aldrig tydligt från hans sida. Nu har han tydliggjort sina egoistiska intentioner och därmed är det ett avslutat kapitel – ett kapitel som trots allt avslutats helt utan tårar. Jag känner mig lättad över att inte behöva analysera eller förvänta mig något längre. Jag känner mig arg över att ha trott att en så vidrig människa var snäll. Nu fylls min kalender med juliga team evenemang och där kommer julglöggen också smaka bättre. In i dimman med oss.

Standard

Mitt september

September är min favoritmånad. Kanske det har att göra med att jag fyller år, att morgnarna blir svala och luften krispig, att solen skiner på ett annat sätt och bjuder på tidiga färgstarka solnedgångar. I september börjar alltid ett nytt kapitel. Sommarn lägger ner och man ömsar bort sitt sommarskinn. Vi är bleka igen, och det är okej.

I september reste jag och en kompis till hennes föräldrars hem uppe vid norra havskusten. Havet luktade salt hjärta, regn och höst.

Över födelsedagshelgen reste jag till Madrid för att hälsa på en kompis som flyttat dit nyligen med sin man och son. Staden var lika ny för dem som för mig och tillsammans letade vi upp lugn-och-ro-och-vin.

Jag köpte nya jeans och klippte shorts av de tidigare – de med hålet mellan benen.

Jag monterade upp takbelysning och gick på dansant team event i högklackat.

Standard

Personkemi och vänskaper

“Är du en sån som tycker om att lära känna nytt folk?” frågar en kollega som bjuder med mig på en fest. Jag svarar ja men märker att jag faktiskt ljuger. Egentligen är jag inte intresserad av att “lära känna” nytt folk. Jag är inte intresserad av att intervjua dem om deras liv och åsikter, och är heller inte intresserad av att berätta om mina. Istället vill jag bara ha roligt med vem som helst. Märker jag att någon kan slappna av i mitt sällskap kommer vi att ha väldigt roligt tillsammans, och efter ett tag kommer vi att lära känna varandra. Men jag är inte en sån som “lär känna någon” genom konversationer. Och kanske det gör mig till en ytlig människa, eller så söker jag bara en helt annorlunda personkemi än de som hellre “lär känna” nytt folk. Jag märker exempelvis att jag inte alls är intresserad av någon om jag märker att vi har helt olika energier. Fånigt, tänker ni, prata med människan under en längre tid och du lär känna den på ett annat sätt! Nej, så funkar det inte för mig. Och de närmaste vänner jag har är faktiskt sådana som jag har fantastiskt roligt med, galen humor, massor att prata om, men också känslan om att vi kan sitta tysta tillsammans i flera timmar utan att känna oss obekväma. Galenskaper varvat med stillsamhet. Men jag förstår också att många säkert uppfattar mig som en kylig eller tråkig person just eftersom jag inte babblar på och tentar någon om deras liv och väsen.

Då är det bara så. Introverts gonna introvert.

Pappa ligger på min säng och vilar efter att ha cyklat Garmin Velothon Berlin -loppet. Mamma kokar kaffe i mitt kök. Tillsammans har vi idag funderat på värdet av riktiga vänskaper. En del håller för alltid känns det som. De är de där personerna som aldrig tvivlar på dig, alltid finns där för dig, och som du litar på och hjälper. De är de där som du kan träffa efter ett år eller två år utan att det känns obekvämt för nån av er.

Det bildas nya vänskaper och äldre tystnar bort. Och det är helt okej för det är normalt, säger mamma.

Vissa vänskaper blomstrar till i hög hastighet (till exempel på kontoret) och dör lika fort av någon oförklarligt dålig energi. Det som först verkade vara den perfekta personkemin slutar i att hen aldrig fanns där när du behövde hen; lyssnade aldrig på dig när du hade något viktigt att berätta; pratade mest om sig själv och sökte din bekräftelse. Men det är okej. Alla pusselbitar hör inte ihop även om de verkar charmiga till en början.

Jag kan erkänna att vänskaper betyder väldigt mycket i mitt singelliv. Mina vänner och jag ger varandra små doser av trygghet varje dag. När vi träffas borde ett Facebook-event skapas till vår ära! När de som bor längre bort hälsar på hos mig, rullar de in sina bagage och sprider runt sitt omhändertagande i mina 43 kvadrat.

Tyvärr har några goda vänner lämnat Berlin i vår. De flyttade till städer där gräset verkade grönare. I Berlin förblir gräset fullt av glitter och pengar. Stan är full av möjligheter och självförverkligande. De som flyttar bort säger att de inte tröttnat på Berlin, men att de söker något nytt, och med nytt menar de en kultur långt borta från tyskarnas arbetskultur och berlinarnas ilskna humör och idiotier. Jag fattar. Men det svider till varje gång en vän packar väskorna och ger sig av. Men jag har fortfarande en fin bas vänner i Berlin – de där som jag lärde känna redan för fyra år sedan och som precis som jag känner att vi vill bo kvar i Berlin. Än så länge.

EDIT: Tack vare Nina har jag hittat Cheryl Strayed och Steve Almonds podcast Dear Sugar Radio, där de bland annat diskuterar vänskaper – vänskaper som håller vått och torrt, samt vänskaper som inte gör det. Lyssna här: http://www.wbur.org/2015/05/02/dear-sugar-episode-ten

Standard

Vändag och skådespelarkurs.

Vad är vändag i Berlin? För alla andra är det kärlekens, parförhållandens och Valentins dag. För oss från Finland är det vänskapernas dag, och dagen till ära åt vi brunch tillsammans, följd av en solskenspromenad och lite shopping. Det blev alltså en såkallad “instawalk” – en promenad där huvudfokus är var, när och hur man ska ta nästa foto. Sen slänger man in alla vidriga hashtags, så som #mylife #mylove #sunshine #happy #valentinesday

Skärmavbild 2015-02-14 kl. 21.23.38

Och vad gör en helg perfekt om inte mycket d-vitamin, vårväder från en molnfri himmel, mycket sömn, många vänner, god laktosfri mat, en skådespelarkurs, promenader… Upplyftande energi, helt enkelt.

På torsdag kväll dansade vi med Ashley Temba, en fantastisk hip hop dansare från New York med en upplyftande och kritisk New York attityd. Han vikarierade för vår danslärare och jag hoppashoppashoppas att han får vikariera fler gånger. Han “klagade” på att vi inte lärt oss koreografin felfritt efter 90 minuter, vilket fick mig att höja ribban. When a New York professional tells you to go harder, you go harder.

Fredagen var så lik en avslappnad sommardag att alla stressande faktorer ändrade karaktär. Istället blev dagen en produktiv godisdag som jag avslutade med att åka förbi restaurangen en kompis jobbar på, bara för att krama om henne.

Lördagen gick igång tidigt, då jag och tre kaffesugna singeltjejer (#foreveralone #flawless #bff) köade till en vegan och glutenfri allahjärtansdagbrunch på Ohlala. Alla i Berlin gick och njöt med förvånade bleka ansikten riktade upp mot solen och vårfåglarnas sång. Den tjocka dimman är ett minne blott. Regnet hör till det förgångna. Ändå är det bara två veckor sedan det var regnvinter.

Söndagen gick igång lika tidigt som lördagen, men med en solskenspromenad ner till Kreuzberg där jag och åtta andra deltog i en skådespelarkurs med temat “känslor”. Teaterpedagogen avslöjade för oss att den förra söndagskursen bara haft manliga deltagare då temat varit “status”. Nu hade temat “känslor” bara lockat kvinnor. Ack dessa stereotyper vi själva upprätthåller! Att sitta och prata om känslor var dock det sista vi gjorde. Istället gjorde vi övningar med ljud och uttryck som speglade allt från glädje till sorg och ilska, samt alla andra adjektiv som kan beskriva hur man förhåller sig till en situation. Det var väldigt intressant att se hur man själv och hur andra uppfattar respektive adjektiv och hur man väljer att bäst uttrycka dem.

Jag har saknat skådespeleriet – att improvisera, att ge allt jag har på en tom scen, att skapa något idérikt utifrån några få direktiv, och därför har jag väldigt höga förväntningar på skådespelarkursen som börjar senare i vår.

 

Standard