Matallergier, eksem och dåligt blod.

I slutet av året skrev jag om hur min diet utan sädesslag och mjölkprodukter ger mig energi och håller mig frisk. Trots detta har jag fortsatt att lida av eksem, som från och med ett år tillbaka spridit sig från handflatorna till handlederna och vidare till nacken, vänstra foten, högra låret…

Eftersom jag är överkänslig mot mediciner och allergener sökte jag upp en läkare som kunde läka mig med hjälp av naturen och hippiekonster, något jag önskar att alla läkare öppnade ögonen för och utbildade sig inom. Innan jul gjorde hon sina tester och jag började det nya året med att åka in till hennes mottagning för att få testresultaten presenterade för mig. Jag var inte alls beredd på vad hon skulle säga. Jag trodde väl att mina eksem och magsmärtor skulle korrigeras med nån homeopatikur – men icke.

Äggallergi

Mjölkallergi

Glutenallergi

Jordnötsallergi, med överkänslighet mot ett flertal nötter och frön

Dåligt blod, som inte upptar protein eller B-vitamin

Järnbrist

Inget D-vitamin i min kropp

Ingen magsyra

“Men jag åt precis ägg till frukost! Bananpannkakor.” Läkaren skrattade och skakade på huvudet “Det var sista gången det!” Jag kände mig förvirrad och hopplös, samt dum för att inte ha kopplat ihop symptom eller uppsökt henne tidigare. Hon gick igenom olika diagram och resultat, gav mig recept till ett flertal vitaminburkar och -pulver, och välkomnade mig till nya tester i april. “Det kan hända att nästa test visar fler allergisymptom,” sa hon glatt och hoppfullt.

Jag pressade tillbaka tårarna. Trodde hon att det här på nåt sätt var lättsamma nyheter? Ännu fler allergier? Inga fler ägg? Hur gör man two-ingredient-banana-pancakes av endast banan? Att man kan känna så mycket hopplöshet när man berövas på sin favoritfrukost. Hur har jag inte vetat att eksem och utslag tyder på att man är så sjuk inombords, och varför har ingen läkare berättat det för mig innan? Hur kan det vara möjligt att ha så dåligt blod, trots att man har så mycket energi och känner sig så stark?

Spola framåt ett par månader och jag mår helt ok. Inte att förväxlas med fantastiskt. Sedan början av året har jag varit yr, illamående, svag och trött. Jag har många gånger sovit klockan runt och gått och lagt mig tidigt. Jag har inte orkat dansa om kvällarna, utan har fått justera om mitt schema så att jag endast dansat om helgerna. På jobbet har jag fått sätta mig ner flera gånger för att hela rummet snurrar. Min kropp har helt enkelt gått igenom en detox-period där det dåliga blodet sakta mag ersatts av bättre blodceller. Jag undrar förstås om jag blir tvungen att käka magsyra dagligen resten av mitt liv, eller om dessa opraktiska matvanor bara är en fars som jag kan skratta åt någon dag.

I morgon åker jag och Barndomsvännen till Bali. Jag känner mig inte klockren, men behöver hav och sol, och rehabilitering från vintern och illamåendet.

sea1

Advertisements
Standard

Resorna år 2016: love what you do

Jag har försökt skriva det här inlägget i flera månader, men det blir inte rätt. Det ska handla om att min familj är allt för mig. Att jag älskar dem, men att jag också motiveras av mitt jobb och mina vardagsintressen… Men att jag älskar min familj och bara vill att de, att vi, ska må bra tillsammans. “Love what you do” handlar om familj för mig, om att värna om sin familj. Och alla mina resor i år har varit pauser i vardagen där jag funderat över det viktiga i mitt liv: min familj och min hälsa, medan alla runtomkring mig verkar tycka att jobbet ska vara livets mening.

2016 var det år då jag fyllde 30, när jag reste med Bästisen på tumis för första gången, när jag besökte drömmarnas New York, när jag firade födelsedag på Formentera och Ibiza, när jag blev faster och grät lyckotårar, när familjen kampades med sorg och svek, och grät sorgetårar, när jag träffade mannen i mitt liv, och plötsligt stod i mitt första riktiga förhållande, när jag insåg vilken mat och vilka allergier som gör mig sjuk…

Resorna år 2016 blev parenteser i vardagen där jag lyckades bearbeta existentiella frågor. Resorna blev pauser där jag tittat tillbaka på vardagsbekymren utan angst. De teman jag grubblat över under resorna i år har bevisat för mig vad det är som betyder mest för mig; i vilka frågor mitt hjärta sitter.

Det sägs “Love what you do” och “Do what makes you happy”, och de syftar då alltid på jobb och leverne. För mig handlar det inte om jobb, även om jag tycker väldigt mycket om mitt jobb. För mig handlar det om familj; om att älska, att bry sig om, att värna om. Familjen är vad som gör mig stark och lycklig, men också svag. Resorna år 2016 blev terapisessioner där jag tittade tillbaka på hur jag egentligen mår.

När jag åkte till Lissabon med Bästisen hade jag bara några dagar innan träffat en man i min ålder som var speciell… eller som fick mig att känna mig speciell… eller som fick mig att bara, helt enkelt, vara mig själv genast från första skrattet. Lissabon blev en miljö med frågor kring min och Bästisens relationer till männen i våra liv. Det var solig mars, staden blomstrade i sitt pollenmoln, och Lissabon kändes egentligen väldigt långt ifrån allt vi pratade om.

I New York tillbringade jag ett par busiga veckor hos en kompis som jobbar för Marimekko. Vi krossade skamlöst salmiakkikarameller mot en byggnadsfasad och blandade ihop till en flaska salmiakkikossu mitt bland Times Square’s hektiska folkmassor. Vi charmade servitörer och butiksbiträden med våra vitsar och ansiktsminer, och spontanshoppade bröllopsklänningar… Nåt av det bästa i livet är ju ändå att få skämma ut sig… och skämma bort sig.

I juli åkte jag hem och grät glädjetårar och sorgetårar… Milea föddes och blixten slog ner i vårt hus. Jag kände att jag inte längre var ett barn. Ibland går en familj helt enkelt igenom sådant som gör att barndomskänslorna sköljs ur en, man inser att det finns sånt som är större än ens ego, och man blir plötligt jättevuxen. Så slår blixten ner i trähuset, som ett tecken från skyarna, och där står du i köket och bevittnar flygande gnistor och lukten av något som bränts vid. Huvudsaken är att några månader senare mår min familj bra, barnen har växt upp, och huset står fortfarande kvar på stark stomme när Milea växer upp. La familia es todos.

Septembers höjdpunkt var födelsedagsresan till Formenteras vita stränder, där förälskade par hånglade på stranden och älskade ute i vattnets intima vågor; där sangrian var den godaste någonsin; där mina lockar blev tunga och många tack vare salthalten i luften; där mannen i mitt liv ringde för att gratta mig; där resesällskapet bjöd på upptåg och gapskratt. Hon och jag pratade mycket om vårt jobb: hur förändring och ovisshet stressar henne, och hur det bara är uppfriskande för mig när dynamiker ändras och nya möjligheter dyker upp.

Det har varit ett intensivt år på alla plan i mitt liv. Jag har haft fullt upp och mått både bra och dåligt, men känner mycket tacksamhet trots allt.

Jag har skrivit mycket och läst mycket. Lyssnat mycket och älskat mycket.

Sommaren som sägs vara den tidpunkt på året som man lever för, gick väldigt fort förbi för mig. Jag hade mycket magont och kramper och var inne på sjukhuset och till en magkirurg senare… Och hann inte njuta av sommaren förrän på Formentera i september. När jag tänker tillbaka på sommaren minns jag inte mycket av den. Jag skulle kunna uppskatta att den endast var fem veckor kort. Jag minns inte annat än smärtan och tårarna. Jag minns hur jag enda in i oktober tittade på min grannes balkongväxter och undrade om de inte skulle börja växa små romantiska löv i dem snart. Det var först i oktober som jag insåg att blomstersäsongen var över sedan flera månader och att de snirkliga löven inte skulle brista ut alls i år.

Love what you do, och se till att det är hela ditt liv, och inte bara ditt jobb som faller under det citatet. Love what you do, och ta hand om familjen. Love what you do, och res.

Standard

När minimalisten packar kappsäck.

I maj när jag flög till New York reste jag för första gången på jätte länge med 25kg bagage! Nu packar jag för Ibiza. Den stora svarta kappsäcken som jag flyttade livet i till Berlin år 2011 ligger på golvet och gapar. Den gapar “Mera! Mera! Lägg in mer saker i mig!”, men jag kommer inte på mer att lägga in där. Jag har gjort det till en vanesak att resa endast med handbagage, och det har aldrig varit ett problem att resa lätt. Dessutom slipper man stå vid rullbandet och vänta.

När jag flyger hem till Finland har jag lyxen i att ha allt där. Mammas ansiktsrengöringsmarmelader och mina gamla kläder som inte rymdes med till Berlin 2011. Där finns träningskläder, renoveringskläder, potatislandkläder och ridkläder. Att åka med handbagage är därför normen.

Mina vänner har berättat hur många dagar de behöver för att packa och hur de planerar outfit efter outfit för men-tänk-om-scenarion. Jag gör inte sånt. Och nu när jag har stora svarta kappsäcken som gapar åt mig försöker jag verkligen ge allt jag har för att gårrpack!

När jag flög till Madrid för ett bröllop för ett par år sedan, lämnade jag kollegorna gapandes efter mig när jag bara hade med mig en större handväska med en bikini, en klänning, dansskor, lite underkläder, och den där lilla plastpåsen som man får fylla med små mängder vätskor. Jag sov naken och hade samma skjorta och jeans på mig på tillbakaresan. Det var skönt. Befriande!

I fjol när jag flög till Madrid för min födelsedagshelg packade jag med mig så lite kläder som möjligt och tillbringade hela helgen i en hoodie och utan smink, för att jag kände att jag behövde en paus från outfits.

Det är ofta när jag reser som jag känner att jag vill minimalisera och överleva bara med det väsentligaste; strip down to basics. Jag vill inte ha med mig mycket. Jag stressar inte över om jag tagit med mig tillräckligt med toppar eller strumpor, eller om jag ska ha med mig nagelborttagningsmedlet. Naglarna får man alltid fixade om man vill. Men det har aldrig betytt att jag varit tvungen att köpa massor av saker på plats, eller spenderat massor av pengar av den orsaken, utan jag har istället lärt mig att klara mig med färre grejer. Det är en väldigt skön känsla att ha med sig när man reser.

Till New York var det lättare att fylla kappsäcken, men jag har ingen aning vad jag ska tvinga mig själv att slänga in i kappsäcken för en veckas solsemester på Ibiza. Den här gången har jag åtminstone inte snålat med vilka hår-, kropps- och ansiktsprodukter jag vill ha med mig…

Standard

Mitt september

September är min favoritmånad. Kanske det har att göra med att jag fyller år, att morgnarna blir svala och luften krispig, att solen skiner på ett annat sätt och bjuder på tidiga färgstarka solnedgångar. I september börjar alltid ett nytt kapitel. Sommarn lägger ner och man ömsar bort sitt sommarskinn. Vi är bleka igen, och det är okej.

I september reste jag och en kompis till hennes föräldrars hem uppe vid norra havskusten. Havet luktade salt hjärta, regn och höst.

Över födelsedagshelgen reste jag till Madrid för att hälsa på en kompis som flyttat dit nyligen med sin man och son. Staden var lika ny för dem som för mig och tillsammans letade vi upp lugn-och-ro-och-vin.

Jag köpte nya jeans och klippte shorts av de tidigare – de med hålet mellan benen.

Jag monterade upp takbelysning och gick på dansant team event i högklackat.

Standard