Intima grannrelationer.

Jag tycker att det är väldigt konstigt när grannar inte hälsar på varandra. Speciellt när man bor i höghus och praktiskt taget sover bara några få meter ifrån varandra. Man hör varandra, ser varandra, och känner vibrationerna från varandras bestämda fotsteg och hektiska samlag.

Killen som bor ovanför mig är en riktigt självisk klumpeduns. Han spelar musik och kollar på film hur högt han vill, hur sent han vill, och hur tidigt han vill. Det är ofta som jag vaknar av hans unz! unz! unz! och klampande skyndsamma steg (ibland kl.23:50, ibland kl.06:00). En gång har jag hört honom nå klimax med en tjej. Men det var länge sen och lät väldigt fejk.

Bredvid mig bor en man som låter som en robot och dagligen spyr. Det låter som om han spyr, och jag trodde först att han var bulimiker, men högst antagligen har det att göra med halsen?

Mitt emot mig på bottenvåningen bor en äldre kvinna ensam. I höstas när jag var hemma ett par veckor från jobbet på grund av ryggsmärtor, märkte jag att vi hade samma dygnsrytm – vaknade vid sju och gick och la oss efter åtta. Jag trodde många gånger att hon var ensam och ledsen, men märkte ganska snabbt att hon går till kyrkan i kvarteret varje dag och varje kväll. Skönt att hon har jesus.

Ovanför henne bor ett konstigt par. De är båda tomma i blicken. De rör sig båda klumpigt som pingviner, men konstigt dansant… Svänger liksom i halvpiruetter medan deras armar flaxar vid deras sidor. Jag hoppas att de flyttar bort snart. Det irriterar mig att de inte hälsar vid porten, och att kvinnan använder tunna leggings som byxor.

Under mig bor en ung familj med sina söta småbarn, som använder gården som sin lekplats, vilket är riktigt mysigt faktiskt. Deras föräldrar är coola och jobbar hemifrån med något kreativt. De är lite lika svenskfinlands Peppe och Magnus, och de hälsar alltid. Jag hoppas att barnen aldrig växer upp så att de aldrig behöver flytta bort härifrån.

Bredvid dem bor en tjej i min ålder som har ett mysigt bibliotek/vardagsrum med ett alltid-dukat-dining-table-ready-to-entertain, och några sagolika blomsterfyllda trappsteg ut till gården där hon och “Peppe” dricker vin sent om sommarkvällarna. Vägg i vägg med henne bor en ung kille som påminner mig om min lillebror med sitt lugna sätt att tassa runt barfota på gården i shorts och t-shirt (hans pyjamas?). Han har en exklusiv trädgårdshörna med en buddhastaty och thailändska krukor, växter och lyktor. Han hälsar alltid glatt.

Jag undrar vad de tycker om mig, och om någon av dem bloggat om mig. Är jag hon som aldrig lyckas inreda balkongen? Hon som jämt tänjer benmusklerna upp längs fönsternischer och köksbänkar? Hon som går runt naken trots att någon liten lampa fortfarande är tänd? Hon som borde borra upp gardiner?!

Advertisements
Standard

Ett försök till att lämna Facebook steg för steg.

Jag gick med i Facebook 2008. Det var roligt till en början men blev snabbt en platform för angst och idag är det bara irriterande att vara beroende av att logga in, och att dessutom ha en informationsfeed full av reklam, videor, främlingars semesterbilder, och främlingarnas pojkvänners foton, samt ve och fasa, exens foton på sina nya flickvänner.

För mig är Facebook först och frmst en platform som ersätter sms. Att komma överens om en mötesplats och tidpunkt med ett gäng vänner blir råddigt och dyrt per sms. Facebook gör det lättare och klarare. Undrar hur många som ser Facebook som en ersättning till sms?

Till skillnad från många som avskyr att ha sina pinsamma föräldrar på Facebook är jag glad över att ha min familj där. Och det facto att familjen och bästisarna är så lätta att få tag på på Facebook, gör det svårt för mig att lämna sajten.

Men jag vill. Jag blir jätteglad och inspirerad när jag läser artiklar skrivna av personer som lämnat Facebook helt och hållet. Jag blir glad för deras skull och känner barnsligt mycket hopp om att jag ska klara av samma beslut. Att lämna Facebook skulle verkligen förändra sättet på vilket jag skulle hålla kontakt med folk, jag skulle vinna tid, och jag tror att jag till och med skulle känna mig fri.

Matt Steel skriver i The Huffington Post vackert om vad tid är och varför vi inte ska slösa bort vår tid:

There are two kinds of digital communication: those that improve our lives, and those that harm. If that seems too black and white for you, consider our second-greatest resource: time. Besides love, time is perhaps the most valuable thing we have. Though everyone this side of terminal illness or calamity has time in spades, it is limited and non-renewable. You can’t buy more of it. Compare time with money, which is distributed unevenly yet virtually unlimited for those with the wherewithal to create it. By all means, be careful when spending your hard-earned cash; but spend your time with ruthless discernment. The world has great need for your best work, words and wisdom. It has no need for wasteful or addictive habits.

 

Renee Jacques vidrör hur Facebook gör intrång i ditt privatliv och samlar in information om vem du är och vad du gör på nätet:

Facebook removed the option to keep your name hidden when people search you. They also forced people to control their privacy settings on a cumbersome item-by-item basis. Today, the only way to make sure certain people can’t access your profile is to block them. Or alter your name so it doesn’t appear when people search your real one. Or, of course, quit Facebook entirely.

Facebook released a study revealing that they were undergoing a new type of data collection in which they were tracking when people typed content out and then removed it without publishing. Their mission is to understand why users “self-censor” themselves in updates.

Därför har jag tagit beslutet att lämna Facebook stegvis. Mitt första steg är att radera alla de personer från min Vänner-lista vilka jag inte är i kontakt med. Det här har alltså inte att göra med att jag inte skulle tycka om dessa människor, utan handlar om att jag vill sluta använda Facebook en dag, och att jag hoppas att andra samtidigt ska inspireras till att göra detsamma, så att vi en dag kan tänka tillbaka på tiden när alla var på Facebook, och hur vi någonsin kunde tänka att det var smart av oss.

 

Standard