Intima grannrelationer.

Jag tycker att det är väldigt konstigt när grannar inte hälsar på varandra. Speciellt när man bor i höghus och praktiskt taget sover bara några få meter ifrån varandra. Man hör varandra, ser varandra, och känner vibrationerna från varandras bestämda fotsteg och hektiska samlag.

Killen som bor ovanför mig är en riktigt självisk klumpeduns. Han spelar musik och kollar på film hur högt han vill, hur sent han vill, och hur tidigt han vill. Det är ofta som jag vaknar av hans unz! unz! unz! och klampande skyndsamma steg (ibland kl.23:50, ibland kl.06:00). En gång har jag hört honom nå klimax med en tjej. Men det var länge sen och lät väldigt fejk.

Bredvid mig bor en man som låter som en robot och dagligen spyr. Det låter som om han spyr, och jag trodde först att han var bulimiker, men högst antagligen har det att göra med halsen?

Mitt emot mig på bottenvåningen bor en äldre kvinna ensam. I höstas när jag var hemma ett par veckor från jobbet på grund av ryggsmärtor, märkte jag att vi hade samma dygnsrytm – vaknade vid sju och gick och la oss efter åtta. Jag trodde många gånger att hon var ensam och ledsen, men märkte ganska snabbt att hon går till kyrkan i kvarteret varje dag och varje kväll. Skönt att hon har jesus.

Ovanför henne bor ett konstigt par. De är båda tomma i blicken. De rör sig båda klumpigt som pingviner, men konstigt dansant… Svänger liksom i halvpiruetter medan deras armar flaxar vid deras sidor. Jag hoppas att de flyttar bort snart. Det irriterar mig att de inte hälsar vid porten, och att kvinnan använder tunna leggings som byxor.

Under mig bor en ung familj med sina söta småbarn, som använder gården som sin lekplats, vilket är riktigt mysigt faktiskt. Deras föräldrar är coola och jobbar hemifrån med något kreativt. De är lite lika svenskfinlands Peppe och Magnus, och de hälsar alltid. Jag hoppas att barnen aldrig växer upp så att de aldrig behöver flytta bort härifrån.

Bredvid dem bor en tjej i min ålder som har ett mysigt bibliotek/vardagsrum med ett alltid-dukat-dining-table-ready-to-entertain, och några sagolika blomsterfyllda trappsteg ut till gården där hon och “Peppe” dricker vin sent om sommarkvällarna. Vägg i vägg med henne bor en ung kille som påminner mig om min lillebror med sitt lugna sätt att tassa runt barfota på gården i shorts och t-shirt (hans pyjamas?). Han har en exklusiv trädgårdshörna med en buddhastaty och thailändska krukor, växter och lyktor. Han hälsar alltid glatt.

Jag undrar vad de tycker om mig, och om någon av dem bloggat om mig. Är jag hon som aldrig lyckas inreda balkongen? Hon som jämt tänjer benmusklerna upp längs fönsternischer och köksbänkar? Hon som går runt naken trots att någon liten lampa fortfarande är tänd? Hon som borde borra upp gardiner?!

Advertisements
Standard

Nya hemnycklar. Ny adress.

Jag har fått nya hemnycklar och gjort min adressändring.

Djupa fönsterbräden. En takrosett. Vita väggar. Breda plankor sträcker sig ut över golven. Balkongen smutsig av tidigare årstider.

43 kvadrat på en av mina favoritgator, bara ämnat åt mig.

Lägenheten har stått ensam och övergiven i ett par månader och behöver lite omhändertagande. I fredags, medan tyskarna firade Den Tyska Enighetens Dag, gick jag till mina tomma, men överraskande soliga 43 kvadrat, och testade akustiken, med en trasa i handen.

Det är ett mysigt romantiskt, smörgult stenhus, med vita gubbar i fasaden och snirklande gipskrumelurer i tak och väggar. Postlådor och handtag i guld. Röda mattor i trapporna. Det är just en sån lägenhet som jag drömt om. Den enda missen är att balkongen ligger på 2 meters höjd, på innergården, och inte på fjärde våningen med en utsikt över gator, takterasser, åskväder, trädtoppar, flygplan, samt solens uppgångar och nedgångar.

Men att byta ut min nuvarande alldeles ljuvliga, medryckande utsikt mot mina 43 kvadrat utan egentlig utsikt, känns inte som ett nederlag, utan tvärtom.

Inredningshets.

Tung höstförkylning.

Och mycket Samuli Edelmann-musik.

Standard