Intima grannrelationer.

Jag tycker att det är väldigt konstigt när grannar inte hälsar på varandra. Speciellt när man bor i höghus och praktiskt taget sover bara några få meter ifrån varandra. Man hör varandra, ser varandra, och känner vibrationerna från varandras bestämda fotsteg och hektiska samlag.

Killen som bor ovanför mig är en riktigt självisk klumpeduns. Han spelar musik och kollar på film hur högt han vill, hur sent han vill, och hur tidigt han vill. Det är ofta som jag vaknar av hans unz! unz! unz! och klampande skyndsamma steg (ibland kl.23:50, ibland kl.06:00). En gång har jag hört honom nå klimax med en tjej. Men det var länge sen och lät väldigt fejk.

Bredvid mig bor en man som låter som en robot och dagligen spyr. Det låter som om han spyr, och jag trodde först att han var bulimiker, men högst antagligen har det att göra med halsen?

Mitt emot mig på bottenvåningen bor en äldre kvinna ensam. I höstas när jag var hemma ett par veckor från jobbet på grund av ryggsmärtor, märkte jag att vi hade samma dygnsrytm – vaknade vid sju och gick och la oss efter åtta. Jag trodde många gånger att hon var ensam och ledsen, men märkte ganska snabbt att hon går till kyrkan i kvarteret varje dag och varje kväll. Skönt att hon har jesus.

Ovanför henne bor ett konstigt par. De är båda tomma i blicken. De rör sig båda klumpigt som pingviner, men konstigt dansant… Svänger liksom i halvpiruetter medan deras armar flaxar vid deras sidor. Jag hoppas att de flyttar bort snart. Det irriterar mig att de inte hälsar vid porten, och att kvinnan använder tunna leggings som byxor.

Under mig bor en ung familj med sina söta småbarn, som använder gården som sin lekplats, vilket är riktigt mysigt faktiskt. Deras föräldrar är coola och jobbar hemifrån med något kreativt. De är lite lika svenskfinlands Peppe och Magnus, och de hälsar alltid. Jag hoppas att barnen aldrig växer upp så att de aldrig behöver flytta bort härifrån.

Bredvid dem bor en tjej i min ålder som har ett mysigt bibliotek/vardagsrum med ett alltid-dukat-dining-table-ready-to-entertain, och några sagolika blomsterfyllda trappsteg ut till gården där hon och “Peppe” dricker vin sent om sommarkvällarna. Vägg i vägg med henne bor en ung kille som påminner mig om min lillebror med sitt lugna sätt att tassa runt barfota på gården i shorts och t-shirt (hans pyjamas?). Han har en exklusiv trädgårdshörna med en buddhastaty och thailändska krukor, växter och lyktor. Han hälsar alltid glatt.

Jag undrar vad de tycker om mig, och om någon av dem bloggat om mig. Är jag hon som aldrig lyckas inreda balkongen? Hon som jämt tänjer benmusklerna upp längs fönsternischer och köksbänkar? Hon som går runt naken trots att någon liten lampa fortfarande är tänd? Hon som borde borra upp gardiner?!

Advertisements
Standard

Mitt september

September är min favoritmånad. Kanske det har att göra med att jag fyller år, att morgnarna blir svala och luften krispig, att solen skiner på ett annat sätt och bjuder på tidiga färgstarka solnedgångar. I september börjar alltid ett nytt kapitel. Sommarn lägger ner och man ömsar bort sitt sommarskinn. Vi är bleka igen, och det är okej.

I september reste jag och en kompis till hennes föräldrars hem uppe vid norra havskusten. Havet luktade salt hjärta, regn och höst.

Över födelsedagshelgen reste jag till Madrid för att hälsa på en kompis som flyttat dit nyligen med sin man och son. Staden var lika ny för dem som för mig och tillsammans letade vi upp lugn-och-ro-och-vin.

Jag köpte nya jeans och klippte shorts av de tidigare – de med hålet mellan benen.

Jag monterade upp takbelysning och gick på dansant team event i högklackat.

Standard

Hemsjuk. Längtan efter ett hem.

Jag vaknade tidigt på lördag morgon till att ösregnet musicerade på mitt fönster. Klockan var inte ens sju. Det var fortfarande mörkt ute. Ösregnet formade pölar på gatorna. Det var jätte vackert, och inspirerande, så jag steg upp. Någon hade lämnat på den lilla stämningsgivande kökslampan över natten, vilket gjorde att köket såg väldigt inbjudande ut så tidigt på morgonen. På ett värmande sätt. Jag tassade in i yllesockor och kokade en kanna te.

7:20 slogs gatubelysningen av. Som en plötslig nysning.

Det var blått i mitt rum när jag satte mig framför fjärde avsnittet av Vain Elämää, som sändes kvällen innan i Finland. Hemma. Regnet pickade på fönstret, och i Jenni Vartianens avsnitt regnade det också. Sommarregn. Artisterna åt frukost tillsammans och såg trötta ut. De pratade om hur dagen bör starta med gröt och en kopp kaffe, och sen gick de ut i sommarskogen.

En timme senare var det ljust i mitt rum och jag gick för att koka kaffe åt mig själv.

Det är nåt fantastiskt med det där programmet. Det är så upplyftande att höra artister tolka andras låttexter. Och dessutom får man ta del av den finska sommaren, igen. Och finskhet. Den där lördagsmorgonen satte stämningen för hela helgen.

I morse gick jag till min nya lägenhet med en kasse porslin och ett fårskinn. Flyttdag. Det känns alltid konstigt att stiga in i en tom lägenhet som ska vara ditt hem. Det känns kalt och övergivet, och man undrar hur ska det här gå? Det där är en känsla jag kampats med sedan i går kväll. Och nu medan flyttkillarna fyller paketbilen med mina möbler och påsar, undrar jag över den här tomhetskänslan. Hemsjuk; sjuk efter ett hem. Jag kommer inte att sakna samboendet i korridoren, men det känns överrumplande att flytta till mitt egna ställe, och att vara så ansvarig. Det är till exempel första gången någonsin som jag kommer betala för internet på egen hand. Tills jag fyllde 28 år surfade jag alltid på någon annans internet. Varför känns det till exempel så skrämmande?

Det här är bara en tillfällig tomhetskänsla. Väliaikaista kaikki on vaan. 

Vilken lättnad att mamma, pappa och syrran kommer på besök om bara några dagar. Vilken lättnad att förkylningen släppt och jag får åka tillbaka till jobbet i morgon.

Standard

Nya hemnycklar. Ny adress.

Jag har fått nya hemnycklar och gjort min adressändring.

Djupa fönsterbräden. En takrosett. Vita väggar. Breda plankor sträcker sig ut över golven. Balkongen smutsig av tidigare årstider.

43 kvadrat på en av mina favoritgator, bara ämnat åt mig.

Lägenheten har stått ensam och övergiven i ett par månader och behöver lite omhändertagande. I fredags, medan tyskarna firade Den Tyska Enighetens Dag, gick jag till mina tomma, men överraskande soliga 43 kvadrat, och testade akustiken, med en trasa i handen.

Det är ett mysigt romantiskt, smörgult stenhus, med vita gubbar i fasaden och snirklande gipskrumelurer i tak och väggar. Postlådor och handtag i guld. Röda mattor i trapporna. Det är just en sån lägenhet som jag drömt om. Den enda missen är att balkongen ligger på 2 meters höjd, på innergården, och inte på fjärde våningen med en utsikt över gator, takterasser, åskväder, trädtoppar, flygplan, samt solens uppgångar och nedgångar.

Men att byta ut min nuvarande alldeles ljuvliga, medryckande utsikt mot mina 43 kvadrat utan egentlig utsikt, känns inte som ett nederlag, utan tvärtom.

Inredningshets.

Tung höstförkylning.

Och mycket Samuli Edelmann-musik.

Standard

Kampas med fåniga inåtvända bekvämlighetskänslor.

Jag befinner mig i en konstig fas just nu. Det är någon typ av ny början och det känns som om jag går med en hink över huvudet. Det går nog över innan hösten anlänt.

Jag känner mig yr och kramsjuk efter en fantastisk sommar i Finland med Familjen. Jag känner mig som en oskriven bok efter att just ha börjat på mitt nya jobb, där jag ska lära mig att dra i repen och hitta vänner bland kollegor, när det är knappt så man hittar i byggnaden. Till råga på allt är jag tvungen att flytta och hitta eget boende, och kampas nu med fåniga bekvämlighetskänslor gentemot våningen där jag för tillfället bor.

Varför känner jag mig så aktivt inåtvänd när jag vet att det inte är sådan jag är?

Det är alltså ett nytt kapitel som inleds just nu, trots att jag har skrivkramp mest hela tiden. Ändå känns det nog bra att vara tillbaka i Berlin, för man kan ju varken spola tillbaka tiden, eller låtsas som om det är juni och första dagen av min gångna Finlandssemester.

Nu ska varje lediga minut investeras i lägenhetssökande!

Standard

Att vara introvert.

Jag är introvert, även om jag är högljudd och skamlös framför vänner och kollegor, eller i miljöer där jag känner mig trygg nog att vara mig själv (som en teaterstudio). Att vara introvert innebär inte heller att man är tyst eller blyg. Det handlar om hurudana behov man har för att hållas motiverad, inspirerad och nöjd i olika situationer. Extroverta och introverta individer stimuleras olika.

Jag har funderat mycket kring temat på sistone med tanke på att jag improviserat teater med ett gäng främlingar; de strukturella och hierarkiska förändringarna vi haft på arbetsplatsen de senaste veckorna; samt det facto att jag gärna sitter ensam och osocial på mitt rum när jag är hemma i vår trepersoners WG (alternativt står med hularingen i full gång runt midjan).

Följande stycke har jag transkriberat från Susan Cains TED Talk om introverta:

“It’s different from being shy. Shy is being afraid of social judgement. Introversion is more about how do you respond to stimulation, including social stimulation. Extroverts crave large amounts of stimulation whereas introverts feel at most switched on and their most capable, when they are in more quiet, more low-key environments. So the key to maximizing our talents is for us all to put ourselves in the zone of stimulation that is right for us. But our schools and our workplaces are designed mostly for extraverts, and for extraverts’ needs for lots of stimulation.”

Belle Beth Cooper skriver i en artikel i The Buffer Blog om samma ämne. Hon skriver att vi med introverta tendenser återhämtar oss genom att tillbringa tid för oss själva, och att vi förlorar energi när vi umgås med folk under en längre tid, speciellt i stora folkmassor. Det här är en känsla som jag ofta upplever – en minimal form av panik och inre kaos. Jag kan plötsligt få en stark ångestkänsla på fester eller tågstationer och måste söka upp ett tyst rum eller hörn bara för mig själv. Ett ställe att andas och fundera på. Extroverta individer får energi från att vara sociala bland folk, och upplever istället att de förlorar energi och motivation när de sitter för sig själva. 

Vad gäller hektiska arbetsplatser tror jag att ledningen som oftast består av endast extroverta skulle ha nytta av att ta i beaktande att många av deras anställda är introverta. Här är några tips som Cooper tycker att de kunde ha i åtanke:

ImageCooper nämner också i sin artikel att “for introverts, to be alone with our thoughts is as restorative as sleeping, as nourishing as eating.” Det här är något jag ofta har i åtanke när jag inte känner att jag kan bo i en WG längre. Min mamma säger att det har att göra med att jag bott ensam så länge att jag inte kan bo med folk längre. Men jag tror det har att göra med att extroverta och introverta inte kan bo tillsammans. Eller kan de? Åtminstone inte i den här trerummaren där en aldrig är hemma, den andra inte ser smuts och skräp, och jag allt mer drömmer om att få bo ensam, oberoende av hur mycket tysk byråkrati det skulle innebära att skaffa ett eget lugnt och rent hem.

Standard