Resorna år 2016: love what you do

Jag har försökt skriva det här inlägget i flera månader, men det blir inte rätt. Det ska handla om att min familj är allt för mig. Att jag älskar dem, men att jag också motiveras av mitt jobb och mina vardagsintressen… Men att jag älskar min familj och bara vill att de, att vi, ska må bra tillsammans. “Love what you do” handlar om familj för mig, om att värna om sin familj. Och alla mina resor i år har varit pauser i vardagen där jag funderat över det viktiga i mitt liv: min familj och min hälsa, medan alla runtomkring mig verkar tycka att jobbet ska vara livets mening.

2016 var det år då jag fyllde 30, när jag reste med Bästisen på tumis för första gången, när jag besökte drömmarnas New York, när jag firade födelsedag på Formentera och Ibiza, när jag blev faster och grät lyckotårar, när familjen kampades med sorg och svek, och grät sorgetårar, när jag träffade mannen i mitt liv, och plötsligt stod i mitt första riktiga förhållande, när jag insåg vilken mat och vilka allergier som gör mig sjuk…

Resorna år 2016 blev parenteser i vardagen där jag lyckades bearbeta existentiella frågor. Resorna blev pauser där jag tittat tillbaka på vardagsbekymren utan angst. De teman jag grubblat över under resorna i år har bevisat för mig vad det är som betyder mest för mig; i vilka frågor mitt hjärta sitter.

Det sägs “Love what you do” och “Do what makes you happy”, och de syftar då alltid på jobb och leverne. För mig handlar det inte om jobb, även om jag tycker väldigt mycket om mitt jobb. För mig handlar det om familj; om att älska, att bry sig om, att värna om. Familjen är vad som gör mig stark och lycklig, men också svag. Resorna år 2016 blev terapisessioner där jag tittade tillbaka på hur jag egentligen mår.

När jag åkte till Lissabon med Bästisen hade jag bara några dagar innan träffat en man i min ålder som var speciell… eller som fick mig att känna mig speciell… eller som fick mig att bara, helt enkelt, vara mig själv genast från första skrattet. Lissabon blev en miljö med frågor kring min och Bästisens relationer till männen i våra liv. Det var solig mars, staden blomstrade i sitt pollenmoln, och Lissabon kändes egentligen väldigt långt ifrån allt vi pratade om.

I New York tillbringade jag ett par busiga veckor hos en kompis som jobbar för Marimekko. Vi krossade skamlöst salmiakkikarameller mot en byggnadsfasad och blandade ihop till en flaska salmiakkikossu mitt bland Times Square’s hektiska folkmassor. Vi charmade servitörer och butiksbiträden med våra vitsar och ansiktsminer, och spontanshoppade bröllopsklänningar… Nåt av det bästa i livet är ju ändå att få skämma ut sig… och skämma bort sig.

I juli åkte jag hem och grät glädjetårar och sorgetårar… Milea föddes och blixten slog ner i vårt hus. Jag kände att jag inte längre var ett barn. Ibland går en familj helt enkelt igenom sådant som gör att barndomskänslorna sköljs ur en, man inser att det finns sånt som är större än ens ego, och man blir plötligt jättevuxen. Så slår blixten ner i trähuset, som ett tecken från skyarna, och där står du i köket och bevittnar flygande gnistor och lukten av något som bränts vid. Huvudsaken är att några månader senare mår min familj bra, barnen har växt upp, och huset står fortfarande kvar på stark stomme när Milea växer upp. La familia es todos.

Septembers höjdpunkt var födelsedagsresan till Formenteras vita stränder, där förälskade par hånglade på stranden och älskade ute i vattnets intima vågor; där sangrian var den godaste någonsin; där mina lockar blev tunga och många tack vare salthalten i luften; där mannen i mitt liv ringde för att gratta mig; där resesällskapet bjöd på upptåg och gapskratt. Hon och jag pratade mycket om vårt jobb: hur förändring och ovisshet stressar henne, och hur det bara är uppfriskande för mig när dynamiker ändras och nya möjligheter dyker upp.

Det har varit ett intensivt år på alla plan i mitt liv. Jag har haft fullt upp och mått både bra och dåligt, men känner mycket tacksamhet trots allt.

Jag har skrivit mycket och läst mycket. Lyssnat mycket och älskat mycket.

Sommaren som sägs vara den tidpunkt på året som man lever för, gick väldigt fort förbi för mig. Jag hade mycket magont och kramper och var inne på sjukhuset och till en magkirurg senare… Och hann inte njuta av sommaren förrän på Formentera i september. När jag tänker tillbaka på sommaren minns jag inte mycket av den. Jag skulle kunna uppskatta att den endast var fem veckor kort. Jag minns inte annat än smärtan och tårarna. Jag minns hur jag enda in i oktober tittade på min grannes balkongväxter och undrade om de inte skulle börja växa små romantiska löv i dem snart. Det var först i oktober som jag insåg att blomstersäsongen var över sedan flera månader och att de snirkliga löven inte skulle brista ut alls i år.

Love what you do, och se till att det är hela ditt liv, och inte bara ditt jobb som faller under det citatet. Love what you do, och ta hand om familjen. Love what you do, och res.

Standard

Hångelutmaning på jobbet?

Min grupp av kollegor (eller vänner bland kollegor) fortsätter att minska till antalet. Måndagen är Hans sista arbetsdag och tisdagen är Hennes sista arbetsdag. De har varit mina vänner i över ett år och de har varit tillsammans lika länge. Eftersom det inofficiellt är otillåtet att ha relationer på kontoret har de aldrig visat sin kärlek framför någon av oss innanför kontorets väggar, vilket betyder att många fortfarande inte vet om deras förhållande och ettårsjubileum.

Nu har jag presenterat en utmaning för dem; jag har bett dem att öppet kyssa varandra hela måndagen som är Hans sista dag på kontoret. Och att Hon nästa dag, under sin sista arbetsdag, beter sig skamset som om hon skäms över det som hände dagen innan, men som om hon ändå är stolt över det. Jag bad henne ha framme ett par solglasögon på sitt arbetsbord vilka hon skulle ta på sig varje gång hon steg upp för att gå till köket, toan, eller på lunch.

Lever vi ändå inte just genom komisk effekt?

Standard