Intima grannrelationer.

Jag tycker att det är väldigt konstigt när grannar inte hälsar på varandra. Speciellt när man bor i höghus och praktiskt taget sover bara några få meter ifrån varandra. Man hör varandra, ser varandra, och känner vibrationerna från varandras bestämda fotsteg och hektiska samlag.

Killen som bor ovanför mig är en riktigt självisk klumpeduns. Han spelar musik och kollar på film hur högt han vill, hur sent han vill, och hur tidigt han vill. Det är ofta som jag vaknar av hans unz! unz! unz! och klampande skyndsamma steg (ibland kl.23:50, ibland kl.06:00). En gång har jag hört honom nå klimax med en tjej. Men det var länge sen och lät väldigt fejk.

Bredvid mig bor en man som låter som en robot och dagligen spyr. Det låter som om han spyr, och jag trodde först att han var bulimiker, men högst antagligen har det att göra med halsen?

Mitt emot mig på bottenvåningen bor en äldre kvinna ensam. I höstas när jag var hemma ett par veckor från jobbet på grund av ryggsmärtor, märkte jag att vi hade samma dygnsrytm – vaknade vid sju och gick och la oss efter åtta. Jag trodde många gånger att hon var ensam och ledsen, men märkte ganska snabbt att hon går till kyrkan i kvarteret varje dag och varje kväll. Skönt att hon har jesus.

Ovanför henne bor ett konstigt par. De är båda tomma i blicken. De rör sig båda klumpigt som pingviner, men konstigt dansant… Svänger liksom i halvpiruetter medan deras armar flaxar vid deras sidor. Jag hoppas att de flyttar bort snart. Det irriterar mig att de inte hälsar vid porten, och att kvinnan använder tunna leggings som byxor.

Under mig bor en ung familj med sina söta småbarn, som använder gården som sin lekplats, vilket är riktigt mysigt faktiskt. Deras föräldrar är coola och jobbar hemifrån med något kreativt. De är lite lika svenskfinlands Peppe och Magnus, och de hälsar alltid. Jag hoppas att barnen aldrig växer upp så att de aldrig behöver flytta bort härifrån.

Bredvid dem bor en tjej i min ålder som har ett mysigt bibliotek/vardagsrum med ett alltid-dukat-dining-table-ready-to-entertain, och några sagolika blomsterfyllda trappsteg ut till gården där hon och “Peppe” dricker vin sent om sommarkvällarna. Vägg i vägg med henne bor en ung kille som påminner mig om min lillebror med sitt lugna sätt att tassa runt barfota på gården i shorts och t-shirt (hans pyjamas?). Han har en exklusiv trädgårdshörna med en buddhastaty och thailändska krukor, växter och lyktor. Han hälsar alltid glatt.

Jag undrar vad de tycker om mig, och om någon av dem bloggat om mig. Är jag hon som aldrig lyckas inreda balkongen? Hon som jämt tänjer benmusklerna upp längs fönsternischer och köksbänkar? Hon som går runt naken trots att någon liten lampa fortfarande är tänd? Hon som borde borra upp gardiner?!

Standard

När man behöver något nytt

Idag lämnar en vän Berlin, för han söker något nytt. Hans flickvän lämnade stan redan för ett tag sedan och nu är även han trött på Berlin – trött på jobbet, trött på stan, trött på systemet. “I’m ready for a new chapter, I need something fresh. It’s just gotten to a point where every day and every week looks the same. Sydney sounds good at this point.”

Vi lärde känna varandra under mina första dagar här i Berlin, då vi jobbade på samma kontor. Nu under vår sista kaffeträff pratar vi även om de där som vi jobbade med år 2011, och som flyttat bort från Berlin. Det händer. Och största orsaken är bättre jobb eller att man tröttnat på det tyska systemet. En gemensam kompis som också kaffar med oss, medger att hon också funderar på att flytta bort relativt snart på grund av systemet och motgångar – till Barcelona.

Och jag känner bara jasså.

Jag tror inte att jag är på väg någonstans på ett bra tag, men jag erkänner att jag behöver något nytt i vardagen, något som piggar upp. Jag känner visserligen alltid så i januari, februari. Det är mörkt, regnigt, väldigt blåsigt och vinterskorna är alltid fulla av grus. Det är förkylningstider och Hollywood-säsong, och jag känner att det kittlar under fötterna, och inte bara på grund av gruset.

Varje vinter lyssnar jag på hur regissörer och skådespelare pratar om sina filmer och diskuterar tekniker och känslor, perspektiv och livsmening, och deras ordval får mitt hjärta att bulta. Januari-februari är alltid den tid på året då jag saknar skådespeleriet som mest. Även i år kollar jag upp vad min dramainstruktör planerar, men så hejdar jag mig och tänker, är det faktiskt en till av hennes kurser som jag vill gå? Vad är det jag vill? Gå en utbildning i New York och stå på Broadway? Herregud.

Under en regnig vecka i januari stirrar ett flertal underbara hundar mig djupt i ögonen, och trots att jag är kattmänniska och sällan hemma, känns det som om jag vill ha en hund. Vill jag det?

Trots att jag vet att jag inte blir mätt på materiella ting köper jag en ny vårjacka, en opraktisk utan huva, så att jag inte kan använda den när vädret är regnigt eller blåsigt. Det regnar och blåser ofta i Berlin.

Och medan säsongen fortsätter att blåsa spöken in i själen min jagar jag ett nytt inlägg i vardagen – ett tillägg. Något extra som ska ger mening, men inte kräver mycket tid, för det är något som jag inte har.

Standard

Tänker du stanna i Berlin?

Min numera f.d. kämppis, fransyskan, tog sig an utmaningen att söka nytt jobb bland annonser om högt uppsatta positioner, i både London och Berlin. Inget nappade på flera månader. Alla svar var negativa trots månader av förberedelser och stress, samt fina intervjuer. Hon ville inte flytta tillbaka till Paris. Därför sökte hon aldrig positioner i hemstaden.

Tills en dag när en bekant skrev åt henne. På grund av mammaledighet ledigslogs en inflytelserik position på en av Frankrikes största mediaportaler. Hon fick en rekommendation och jobbet. Plötsligt flyttade hon tillbaka hem till Paris – lämnade Berlin och ett förhållande bakom sig som ett abrupt avslutat kapitel.

Hennes överraskande beslut fick mig att fundera över om jag skulle kunna göra detsamma? Skulle jag flytta tillbaka till min hemstad om jag plötsligt fick ett brådskande erbjudande som kanske kunde vara mitt drömjobb? När skrämmande överraskningar slängs runt.

Familj och vänner frågar mig ofta om jag har tänkt “stanna i Berlin” eller om jag ska “flytta tillbaka till Finland någon gång”. Berlin är en pulserande stad, där inte bara klubbarna och trafiken pulserar, utan där folk pumpas in och ut efter eget initiativ. Men jag verkar stå kvar. Jag tänker aldrig på “då jag flyttar från Berlin” eller “när jag flyttar till Finland”, för Berlin känns just nu, precis som för tre år sedan, som just den stad där jag vill vara. Ingen annan stad lockar för tillfället, och inte heller Finland. Så när nära vänner i Berlin meddelar att de ska lämna staden, reagerar jag aldrig med att planera min egen flytt. Istället finner jag ro i den här intygande känslan som övertygar mig om att jag kommer att klara mig, eftersom jag har andra vänner här och kommer ständigt träffa nya. Och kanske är det just detta omväxlande pulserande som är charmen med Berlin.

Så med det i åtanke, vill jag dela med mig av den här artikeln, där skribenten skriver om varför Berlin är så annorlunda jämfört med andra städer, och varför det känns så annorlunda att bo här. Kanske är det precis så som hon skriver. Just nu känns det åtminstone så.

Standard

En utvärdering av det gångna året.

2014 var ett känslomässigt år. Det är rent av förfärligt hur mycket stryk ett hjärta kan ta under ett år. Men självfallet måste jag även beakta de där livsförändrande lottovinsterna när jag utvärderar fjolåret. Lottovinster som fick livet att ta två steg framåt. Trots allt.

2014 sa jag upp mig och fick ett nytt jobb på ett banbrytande modeföretag.

2014 hade jag en alldeles underbar sex veckor lång sommarsemester i Vasa, vars minnen smakar bubbligt rosé.

2014 fick jag hyresrätten till 43 kvadrat i Berlin, där alla hörn och kanter känns som hem.

Men år 2014 var ett svårt år. Många terapeutiska tårar föll i en ångestfylld och stressig vardag

Första januaridagarna, medan ösregnet smälter vinterlandskapet till ett lerigt isflak, sitter jag och reflekterar över alla förändringar, alla höjder och svackor, och känner att 2014 var året jag växte upp. Kan man påstå att man vuxit upp med 28 år i bagaget? Å andra sidan, vem kan påstå att man är vuxen som 18-åring, eller efter ynka 25 år? Och vad innebär det att äntligen känna sig vuxen? Personligen känns det som om jag levat i någon typ av vanställning tills jag fyllt 28. Jag kallar det för min murkkuikä – en tid när jag varit lättirriterad med kontrollbehov. Äntligen har jag börjat lära mig att släppa taget om sånt jag inte kan kontrollera, liksom familjens välmående. Jag är bara storasyster, inte familjerådgivare. Jag måste slappna av.

Om fjolårets nyårslöfte var att hitta lägenhet, är löftet för 2015 att lära mig att släppa taget, and shake it off.

Standard

Hemsjuk. Längtan efter ett hem.

Jag vaknade tidigt på lördag morgon till att ösregnet musicerade på mitt fönster. Klockan var inte ens sju. Det var fortfarande mörkt ute. Ösregnet formade pölar på gatorna. Det var jätte vackert, och inspirerande, så jag steg upp. Någon hade lämnat på den lilla stämningsgivande kökslampan över natten, vilket gjorde att köket såg väldigt inbjudande ut så tidigt på morgonen. På ett värmande sätt. Jag tassade in i yllesockor och kokade en kanna te.

7:20 slogs gatubelysningen av. Som en plötslig nysning.

Det var blått i mitt rum när jag satte mig framför fjärde avsnittet av Vain Elämää, som sändes kvällen innan i Finland. Hemma. Regnet pickade på fönstret, och i Jenni Vartianens avsnitt regnade det också. Sommarregn. Artisterna åt frukost tillsammans och såg trötta ut. De pratade om hur dagen bör starta med gröt och en kopp kaffe, och sen gick de ut i sommarskogen.

En timme senare var det ljust i mitt rum och jag gick för att koka kaffe åt mig själv.

Det är nåt fantastiskt med det där programmet. Det är så upplyftande att höra artister tolka andras låttexter. Och dessutom får man ta del av den finska sommaren, igen. Och finskhet. Den där lördagsmorgonen satte stämningen för hela helgen.

I morse gick jag till min nya lägenhet med en kasse porslin och ett fårskinn. Flyttdag. Det känns alltid konstigt att stiga in i en tom lägenhet som ska vara ditt hem. Det känns kalt och övergivet, och man undrar hur ska det här gå? Det där är en känsla jag kampats med sedan i går kväll. Och nu medan flyttkillarna fyller paketbilen med mina möbler och påsar, undrar jag över den här tomhetskänslan. Hemsjuk; sjuk efter ett hem. Jag kommer inte att sakna samboendet i korridoren, men det känns överrumplande att flytta till mitt egna ställe, och att vara så ansvarig. Det är till exempel första gången någonsin som jag kommer betala för internet på egen hand. Tills jag fyllde 28 år surfade jag alltid på någon annans internet. Varför känns det till exempel så skrämmande?

Det här är bara en tillfällig tomhetskänsla. Väliaikaista kaikki on vaan. 

Vilken lättnad att mamma, pappa och syrran kommer på besök om bara några dagar. Vilken lättnad att förkylningen släppt och jag får åka tillbaka till jobbet i morgon.

Standard

Nya hemnycklar. Ny adress.

Jag har fått nya hemnycklar och gjort min adressändring.

Djupa fönsterbräden. En takrosett. Vita väggar. Breda plankor sträcker sig ut över golven. Balkongen smutsig av tidigare årstider.

43 kvadrat på en av mina favoritgator, bara ämnat åt mig.

Lägenheten har stått ensam och övergiven i ett par månader och behöver lite omhändertagande. I fredags, medan tyskarna firade Den Tyska Enighetens Dag, gick jag till mina tomma, men överraskande soliga 43 kvadrat, och testade akustiken, med en trasa i handen.

Det är ett mysigt romantiskt, smörgult stenhus, med vita gubbar i fasaden och snirklande gipskrumelurer i tak och väggar. Postlådor och handtag i guld. Röda mattor i trapporna. Det är just en sån lägenhet som jag drömt om. Den enda missen är att balkongen ligger på 2 meters höjd, på innergården, och inte på fjärde våningen med en utsikt över gator, takterasser, åskväder, trädtoppar, flygplan, samt solens uppgångar och nedgångar.

Men att byta ut min nuvarande alldeles ljuvliga, medryckande utsikt mot mina 43 kvadrat utan egentlig utsikt, känns inte som ett nederlag, utan tvärtom.

Inredningshets.

Tung höstförkylning.

Och mycket Samuli Edelmann-musik.

Standard