Introvert helg med angst och ambitioner.

Jag har en ensam, avslappnande, introvert, men samtidigt självdestruktiv helg bakom mig. Två kyliga men samtidigt lite soliga dagar då jag velat gå ut, men inte funnit något syfte i det; då jag plockat upp telefonen flera gånger, bara för att lägga undan den igen, eftersom jag inte orkat träffa någon.

En introverts dilemma, antar jag. Jag skyller på bristen av solljus och D-vitamin, fast egentligen beror det väl på nåt annat.

Helgen började med bastubad, ett skypesamtal med mamma, bananpannkakor, några blyertsteckningar, ett par filmer… och medan jag försökte koncentrera mig på berättelsen i en roman, märkte jag att mitt huvud var fullt av andra berättelser som gjorde mig okoncentrerad. Ett moln började sväva ovanför mig, och blyertsteckningarna blev mörkare och mörkare.

Ångestmolnen tornade upp sig mer och mer för varje timme som gick och på söndag eftermiddag fick jag tvinga ut mig på en solpromenad. Jag gick ända ner till Potsdamer Platz. Jag köpte en biobiljett och gick in i biografen. Birdman utspelar sig bakom kulisserna på en broadway teater, och påminde mig om de kulisser jag själv tassat i…

De allt gråare molnen följde med mig tillbaka hem längs Prenzlauer Bergs gator, och när jag kom hem rymdes de knappt in genom porten. Jag tänkte tillbaka på de där kulisserna – på improvisation, manus, direktiv och kalla scengolv. Plötsligt hade jag en magkänsla som fick mig att skriva till min teaterpedagog från ett par år tillbaka. Hennes glädje och enthusiasm förskingrade molnen.

Jag ska fortsätta med skådespeleri.

Advertisements
Standard

En utvärdering av det gångna året.

2014 var ett känslomässigt år. Det är rent av förfärligt hur mycket stryk ett hjärta kan ta under ett år. Men självfallet måste jag även beakta de där livsförändrande lottovinsterna när jag utvärderar fjolåret. Lottovinster som fick livet att ta två steg framåt. Trots allt.

2014 sa jag upp mig och fick ett nytt jobb på ett banbrytande modeföretag.

2014 hade jag en alldeles underbar sex veckor lång sommarsemester i Vasa, vars minnen smakar bubbligt rosé.

2014 fick jag hyresrätten till 43 kvadrat i Berlin, där alla hörn och kanter känns som hem.

Men år 2014 var ett svårt år. Många terapeutiska tårar föll i en ångestfylld och stressig vardag

Första januaridagarna, medan ösregnet smälter vinterlandskapet till ett lerigt isflak, sitter jag och reflekterar över alla förändringar, alla höjder och svackor, och känner att 2014 var året jag växte upp. Kan man påstå att man vuxit upp med 28 år i bagaget? Å andra sidan, vem kan påstå att man är vuxen som 18-åring, eller efter ynka 25 år? Och vad innebär det att äntligen känna sig vuxen? Personligen känns det som om jag levat i någon typ av vanställning tills jag fyllt 28. Jag kallar det för min murkkuikä – en tid när jag varit lättirriterad med kontrollbehov. Äntligen har jag börjat lära mig att släppa taget om sånt jag inte kan kontrollera, liksom familjens välmående. Jag är bara storasyster, inte familjerådgivare. Jag måste slappna av.

Om fjolårets nyårslöfte var att hitta lägenhet, är löftet för 2015 att lära mig att släppa taget, and shake it off.

Standard

Att vara introvert.

Jag är introvert, även om jag är högljudd och skamlös framför vänner och kollegor, eller i miljöer där jag känner mig trygg nog att vara mig själv (som en teaterstudio). Att vara introvert innebär inte heller att man är tyst eller blyg. Det handlar om hurudana behov man har för att hållas motiverad, inspirerad och nöjd i olika situationer. Extroverta och introverta individer stimuleras olika.

Jag har funderat mycket kring temat på sistone med tanke på att jag improviserat teater med ett gäng främlingar; de strukturella och hierarkiska förändringarna vi haft på arbetsplatsen de senaste veckorna; samt det facto att jag gärna sitter ensam och osocial på mitt rum när jag är hemma i vår trepersoners WG (alternativt står med hularingen i full gång runt midjan).

Följande stycke har jag transkriberat från Susan Cains TED Talk om introverta:

“It’s different from being shy. Shy is being afraid of social judgement. Introversion is more about how do you respond to stimulation, including social stimulation. Extroverts crave large amounts of stimulation whereas introverts feel at most switched on and their most capable, when they are in more quiet, more low-key environments. So the key to maximizing our talents is for us all to put ourselves in the zone of stimulation that is right for us. But our schools and our workplaces are designed mostly for extraverts, and for extraverts’ needs for lots of stimulation.”

Belle Beth Cooper skriver i en artikel i The Buffer Blog om samma ämne. Hon skriver att vi med introverta tendenser återhämtar oss genom att tillbringa tid för oss själva, och att vi förlorar energi när vi umgås med folk under en längre tid, speciellt i stora folkmassor. Det här är en känsla som jag ofta upplever – en minimal form av panik och inre kaos. Jag kan plötsligt få en stark ångestkänsla på fester eller tågstationer och måste söka upp ett tyst rum eller hörn bara för mig själv. Ett ställe att andas och fundera på. Extroverta individer får energi från att vara sociala bland folk, och upplever istället att de förlorar energi och motivation när de sitter för sig själva. 

Vad gäller hektiska arbetsplatser tror jag att ledningen som oftast består av endast extroverta skulle ha nytta av att ta i beaktande att många av deras anställda är introverta. Här är några tips som Cooper tycker att de kunde ha i åtanke:

ImageCooper nämner också i sin artikel att “for introverts, to be alone with our thoughts is as restorative as sleeping, as nourishing as eating.” Det här är något jag ofta har i åtanke när jag inte känner att jag kan bo i en WG längre. Min mamma säger att det har att göra med att jag bott ensam så länge att jag inte kan bo med folk längre. Men jag tror det har att göra med att extroverta och introverta inte kan bo tillsammans. Eller kan de? Åtminstone inte i den här trerummaren där en aldrig är hemma, den andra inte ser smuts och skräp, och jag allt mer drömmer om att få bo ensam, oberoende av hur mycket tysk byråkrati det skulle innebära att skaffa ett eget lugnt och rent hem.

Standard

En tanke om ensamhet

I kväll, efter att ha tillbringat hela söndagen på egen hand, mot min vilja, kom jag över den här artikeln skriven av Stephen Fry där han berättar om sina ensamhetskänslor i samband med sin depression.

Jag lider inte av depression men ensamhet har å andra sidan alltid varit något som jag trivts med. Jag ser många fördelar i att ha tid för mig själv att tänka och reflektera över saker samt göra sådant som gör mig glad – även om jag gör det på egen hand.

Men sanningen är att vi är sociala djur, och dagar som denna när jag tampas med den där desperata känslan av att jag behöver någons sällskap, trots att ingen kan eller svarar på min förfrågan, känner jag mig riktigt obekväm. Då ensamheten kryper upp längs ryggen på mig och över axlarna, vill jag bara blunda och få klockan att skynda framåt.

Det är otroligt hur ensam man kan känna sig när man tar en ensam promenad eller läser ensam på ett café. Ett svart hål i väntan på Måndagsmorgon och Syfte. Jag tittar i kalendern och gläds över att jag har roligt program varje kväll nästa vecka. Det kommer bli en bra vecka!

“What the fuck right do I have to be lonely, unhappy or forlorn? I don’t have the right. But there again I don’t have the right not to have those feelings. Feelings are not something to which one does or does not have rights.” Stephen Fry

Standard