När minimalisten packar kappsäck.

I maj när jag flög till New York reste jag för första gången på jätte länge med 25kg bagage! Nu packar jag för Ibiza. Den stora svarta kappsäcken som jag flyttade livet i till Berlin år 2011 ligger på golvet och gapar. Den gapar “Mera! Mera! Lägg in mer saker i mig!”, men jag kommer inte på mer att lägga in där. Jag har gjort det till en vanesak att resa endast med handbagage, och det har aldrig varit ett problem att resa lätt. Dessutom slipper man stå vid rullbandet och vänta.

När jag flyger hem till Finland har jag lyxen i att ha allt där. Mammas ansiktsrengöringsmarmelader och mina gamla kläder som inte rymdes med till Berlin 2011. Där finns träningskläder, renoveringskläder, potatislandkläder och ridkläder. Att åka med handbagage är därför normen.

Mina vänner har berättat hur många dagar de behöver för att packa och hur de planerar outfit efter outfit för men-tänk-om-scenarion. Jag gör inte sånt. Och nu när jag har stora svarta kappsäcken som gapar åt mig försöker jag verkligen ge allt jag har för att gårrpack!

När jag flög till Madrid för ett bröllop för ett par år sedan, lämnade jag kollegorna gapandes efter mig när jag bara hade med mig en större handväska med en bikini, en klänning, dansskor, lite underkläder, och den där lilla plastpåsen som man får fylla med små mängder vätskor. Jag sov naken och hade samma skjorta och jeans på mig på tillbakaresan. Det var skönt. Befriande!

I fjol när jag flög till Madrid för min födelsedagshelg packade jag med mig så lite kläder som möjligt och tillbringade hela helgen i en hoodie och utan smink, för att jag kände att jag behövde en paus från outfits.

Det är ofta när jag reser som jag känner att jag vill minimalisera och överleva bara med det väsentligaste; strip down to basics. Jag vill inte ha med mig mycket. Jag stressar inte över om jag tagit med mig tillräckligt med toppar eller strumpor, eller om jag ska ha med mig nagelborttagningsmedlet. Naglarna får man alltid fixade om man vill. Men det har aldrig betytt att jag varit tvungen att köpa massor av saker på plats, eller spenderat massor av pengar av den orsaken, utan jag har istället lärt mig att klara mig med färre grejer. Det är en väldigt skön känsla att ha med sig när man reser.

Till New York var det lättare att fylla kappsäcken, men jag har ingen aning vad jag ska tvinga mig själv att slänga in i kappsäcken för en veckas solsemester på Ibiza. Den här gången har jag åtminstone inte snålat med vilka hår-, kropps- och ansiktsprodukter jag vill ha med mig…

Standard

Se över dina shoppingvanor. Tänk på vad det är du bidrar till.

Sedan jag flyttat till Berlin, och flyttat fyra gånger inom Berlin, har jag gått igenom innehållet i min garderob flera gånger och sorterat bort sådana plagg jag inte använder och som jag inte kan sy om så att jag skulle tycka om dem igen. Sånt som ändå är användbart skickar jag till välgörenhet varje gång. Jag gillar att städa bort sånt jag inte längre använder eller tycker om. Jag gillar att ha mycket plats och att inte hålla massa grejer i förråd. Det är en befriande känsla och ett beteende som jag haft nytta av när jag flyttat runt i Berlin under de senaste åren.

För att hålla garderobens innehåll till ett minimum har jag sett över mina shoppingvanor och valt att gå efter en del regler.

1. Shoppa inte. Köp. Sedan jag slutat studera har jag också slutat shoppa och impulshandla. Istället köper jag bara nya plagg då jag absolut behöver något. Har jeansen gått sönder i skrevet köper jag ett par nya. Och varje gång ett gammalt plagg blir nopprigt och formlöst, påminner jag mig själv om att:

2. Inte köpa fler plagg i det materialet. De håller inte fler än fem tvättar. Istället satsar jag på hållbara naturmaterial. I jakt på dem har jag hittat en hel del plagg från herravdelningen! Det är bevisat att herrplagg ofta är sydda i bättre kvalitet, eftersom herrmodet inte behöver producera plagg efter så många olika mönstermodeller som dammodet måste. Herrmode är således billigare att producera, och det syns i plaggens kvalitet. Skjortor, t-shirts, baggy jeans och annat som passar till oversize-modet som inte går ur stil, hittar du i mest hållbara material på herravdelningen.

3. Sy om sånt som blivit trist. Man kan göra mycket med bara nål och tråd, så länge man har tålamod och nån slags vision över vad du gör. DIY är trendigt och därför är det okej om något ser lite självgjort ut. Man kommer undan med mycket tack vare dagens slitna trender. Om inte annat så finns det symaskinscaféer i Berlin och en symaskin hemma i Österbotten.

4. Prioritera enkla klassiska plagg i hållbara material. Köp inga plagg i konstiga färger och tryck som inte används mer än en säsong. Inget polyester eller viskos. Köp plagg som är lätta att matcha med de plagg du redan äger. Jag var nyligen tvungen att slänga bort fyra t-skjortor i viskos som hade tryck och text på framsidan. Den trenden höll inte länge innan den blev… “råisig”.

5. Tänk på masskonsumtionen och varifrån dina plagg kommer – vem som sytt dem och under vilka arbetsförhållanden. Det är lättare sagt än gjort i ett samhälle där vi bombarderas med förebilder, trender och erbjudanden. Men vi behöver verkligen inte alla de där plaggen! Tänk så många flygbiljetter och hotellnätter man får bokade för samma pengar som så lätt “investeras” i shopping. Jag gick nyligen på utställningen “Fast Fashion: The Dark Side of Fashion” i Hamburg. Där visades bland annat PETAs videor på hur illa djur behandlas när deras päls och ull tas till vara, och till och med slits från deras skinn. Där visades en dokumentär om några kvinnor som jobbade och fortfarande idag jobbar med att sy och riva kläder i stycken i de mest icke-ergonomiska arbetsförhållanden. Där visades hur kemikalierna som används för att producera plaggen förgiftar jordmånen och arbetarna. Det är det här som modeindustrin är. Inte modeller, trendkrav, och “seasonal must-haves”. Utställningen står kvar tills 20.9 och rekommenderas varmt eftersom den öppnar upp nya perspektiv.

I och med mina begränsade shoppingvanor blev det också betydligt lättare att hitta något att ta på mig om morgnarna. Största problemet överlag brukar vara att jag inte känner för vissa färger eller formen (oversize/tight), och jag avskyr varje gång det tar mer än en minut om morgnarna att bestämma mig. Jag läste den här artikeln i Harper’s Bazaar om en kvinnlig art director som numera alltid klär sig i samma outfit till jobbet. Hon tröttnade på att lägga ner tid på att välja kläder om morgnarna, och tröttnade på att killarna på hennes kontor slapp undan eftersom de bara hade att välja mellan en mörk kostym eller en annan mörk kostym. Hon bestämde sig helt enkelt för att också börja följa en dresscode på jobbet och bestämde sig för svarta byxor och vita blusar. Där är jag nog ändå inte än…

Standard