Sommarläger i morgonluften

I morse kl.07:07 när jag gick upp längs min hemgata med morgonsolen i ryggen, kändes det precis så som det gjorde när jag var liten, på väg till stallet på sommarläger. Kvällen innan regnade det tunga hårda droppar och morgonluften var således fuktig och varm, även om vinden var kylig. En krispig luft och en molnfri babyblå himmel, som lovade att eftermiddagen skulle bli varm.

Dessa småkyliga sommarmorgnar påminner mig om stall och hästar, utomhusarbete och arbetsglädje. De påminner mig om barndomslycka. De påminner mig om hur underbart det är att vistas utomhus en hel dag, och hur sällsynt det är i mitt vuxna liv – hur sällan jag tar mig tid till att vistas utomhus en hel dag.

Advertisements
Standard

Intima grannrelationer.

Jag tycker att det är väldigt konstigt när grannar inte hälsar på varandra. Speciellt när man bor i höghus och praktiskt taget sover bara några få meter ifrån varandra. Man hör varandra, ser varandra, och känner vibrationerna från varandras bestämda fotsteg och hektiska samlag.

Killen som bor ovanför mig är en riktigt självisk klumpeduns. Han spelar musik och kollar på film hur högt han vill, hur sent han vill, och hur tidigt han vill. Det är ofta som jag vaknar av hans unz! unz! unz! och klampande skyndsamma steg (ibland kl.23:50, ibland kl.06:00). En gång har jag hört honom nå klimax med en tjej. Men det var länge sen och lät väldigt fejk.

Bredvid mig bor en man som låter som en robot och dagligen spyr. Det låter som om han spyr, och jag trodde först att han var bulimiker, men högst antagligen har det att göra med halsen?

Mitt emot mig på bottenvåningen bor en äldre kvinna ensam. I höstas när jag var hemma ett par veckor från jobbet på grund av ryggsmärtor, märkte jag att vi hade samma dygnsrytm – vaknade vid sju och gick och la oss efter åtta. Jag trodde många gånger att hon var ensam och ledsen, men märkte ganska snabbt att hon går till kyrkan i kvarteret varje dag och varje kväll. Skönt att hon har jesus.

Ovanför henne bor ett konstigt par. De är båda tomma i blicken. De rör sig båda klumpigt som pingviner, men konstigt dansant… Svänger liksom i halvpiruetter medan deras armar flaxar vid deras sidor. Jag hoppas att de flyttar bort snart. Det irriterar mig att de inte hälsar vid porten, och att kvinnan använder tunna leggings som byxor.

Under mig bor en ung familj med sina söta småbarn, som använder gården som sin lekplats, vilket är riktigt mysigt faktiskt. Deras föräldrar är coola och jobbar hemifrån med något kreativt. De är lite lika svenskfinlands Peppe och Magnus, och de hälsar alltid. Jag hoppas att barnen aldrig växer upp så att de aldrig behöver flytta bort härifrån.

Bredvid dem bor en tjej i min ålder som har ett mysigt bibliotek/vardagsrum med ett alltid-dukat-dining-table-ready-to-entertain, och några sagolika blomsterfyllda trappsteg ut till gården där hon och “Peppe” dricker vin sent om sommarkvällarna. Vägg i vägg med henne bor en ung kille som påminner mig om min lillebror med sitt lugna sätt att tassa runt barfota på gården i shorts och t-shirt (hans pyjamas?). Han har en exklusiv trädgårdshörna med en buddhastaty och thailändska krukor, växter och lyktor. Han hälsar alltid glatt.

Jag undrar vad de tycker om mig, och om någon av dem bloggat om mig. Är jag hon som aldrig lyckas inreda balkongen? Hon som jämt tänjer benmusklerna upp längs fönsternischer och köksbänkar? Hon som går runt naken trots att någon liten lampa fortfarande är tänd? Hon som borde borra upp gardiner?!

Standard

På vintern finns bara dansen.

Varje måndagsmorgon suckar jag djupt än en gång när jag räknar dagarna tills jag och barndomsvännen reser till Lissabon. Ett par veckor kvar. Och visst, det kommer gå fort, men samtidigt känns varje gråa vinterdag trist och tröttsam. Regnet tar aldrig slut och vinden fortsätter blåsa kall. Ingen chans att man ska kunna lägga undan vinterstövlarna än.

Jag dansar bort den här regnvintern. Fem lektioner i veckan och mycket sömn medan regnet smattrar på innergårdens balkongräck och fönsterbräden. Jag kan inte beskriva hur mycket energi jag får från dansskolan;

koreografernas energi och komplimanger

elevernas uppmuntranden

blickarna oss emellan som säger att man är tröttsomfan i kroppen men tänker inte ge upp

adrenalinet när filmkameran kommer fram

meditationen i flowet

Det är här jag vill vara varje dag, och om jag bara kunde skulle jag sitta i den här miljön med mitt jobbteam istället för att trycka på det dammiga kontoret i de mörka heltäckningsmattornas oinspirerade landskap. Kan vi inte ens borra upp en barre nånstans?

19e5q5ggmu4mhjpg

Standard

När man behöver något nytt

Idag lämnar en vän Berlin, för han söker något nytt. Hans flickvän lämnade stan redan för ett tag sedan och nu är även han trött på Berlin – trött på jobbet, trött på stan, trött på systemet. “I’m ready for a new chapter, I need something fresh. It’s just gotten to a point where every day and every week looks the same. Sydney sounds good at this point.”

Vi lärde känna varandra under mina första dagar här i Berlin, då vi jobbade på samma kontor. Nu under vår sista kaffeträff pratar vi även om de där som vi jobbade med år 2011, och som flyttat bort från Berlin. Det händer. Och största orsaken är bättre jobb eller att man tröttnat på det tyska systemet. En gemensam kompis som också kaffar med oss, medger att hon också funderar på att flytta bort relativt snart på grund av systemet och motgångar – till Barcelona.

Och jag känner bara jasså.

Jag tror inte att jag är på väg någonstans på ett bra tag, men jag erkänner att jag behöver något nytt i vardagen, något som piggar upp. Jag känner visserligen alltid så i januari, februari. Det är mörkt, regnigt, väldigt blåsigt och vinterskorna är alltid fulla av grus. Det är förkylningstider och Hollywood-säsong, och jag känner att det kittlar under fötterna, och inte bara på grund av gruset.

Varje vinter lyssnar jag på hur regissörer och skådespelare pratar om sina filmer och diskuterar tekniker och känslor, perspektiv och livsmening, och deras ordval får mitt hjärta att bulta. Januari-februari är alltid den tid på året då jag saknar skådespeleriet som mest. Även i år kollar jag upp vad min dramainstruktör planerar, men så hejdar jag mig och tänker, är det faktiskt en till av hennes kurser som jag vill gå? Vad är det jag vill? Gå en utbildning i New York och stå på Broadway? Herregud.

Under en regnig vecka i januari stirrar ett flertal underbara hundar mig djupt i ögonen, och trots att jag är kattmänniska och sällan hemma, känns det som om jag vill ha en hund. Vill jag det?

Trots att jag vet att jag inte blir mätt på materiella ting köper jag en ny vårjacka, en opraktisk utan huva, så att jag inte kan använda den när vädret är regnigt eller blåsigt. Det regnar och blåser ofta i Berlin.

Och medan säsongen fortsätter att blåsa spöken in i själen min jagar jag ett nytt inlägg i vardagen – ett tillägg. Något extra som ska ger mening, men inte kräver mycket tid, för det är något som jag inte har.

Standard

Hösten försvann i en dimma

Den här hösten bara försvann. Det är inte som om det är snöig, glittrig, solig vinter nu i Berlin, men det är åtminstone första advent. Jag har nog bara kommit mig för att njuta av hösten i ett par dagar, då jag promenerat igenom soliga gula miljöer utan att varken frysa eller svettas. Berlin har nästan regnat bort i höst – det kan växterna på min balkong vittna om. Det har regnat varje dag i två månader. Nästan. Vissa dagar tar ett grått dimmigt väsen över stan, vilket gör det omöjligt att se tv-tornet. In i dimman med det.

I oktober och november har jag gått i regn och rugg till fysioterapeuten och till ortopeden för att bli av med en smärta i sätesmuskeln och korsryggen. Med en blandad känsla av hopplöshet och jävlaranamma har jag gråtandes tassat hemma i en vecka med någon typ av diskbråck och röntgat mig trots att det gjorde ont som satan att ligga ner i den där röntgenmaskinen. Jag har ätit starka värkmediciner som fått mig att må åh så illa, och undrat var alla vänner är när man behöver dem. In i dimman med mig.

Sedan sommaren har jag gått och analyserat en relation med en kille som respektlöst valt att inte ta mina känslor i hänsyn, trots att han fick en andra chans. Trots allt hopp jag kände var det svårt från första början och aldrig tydligt från hans sida. Nu har han tydliggjort sina egoistiska intentioner och därmed är det ett avslutat kapitel – ett kapitel som trots allt avslutats helt utan tårar. Jag känner mig lättad över att inte behöva analysera eller förvänta mig något längre. Jag känner mig arg över att ha trott att en så vidrig människa var snäll. Nu fylls min kalender med juliga team evenemang och där kommer julglöggen också smaka bättre. In i dimman med oss.

Standard

Att schemalägga mål och planera i förväg.

En kollega frågade vad jag har för mål i livet. Jag försökte känna efter, men kunde inte komma på något. Kanske för att jag tänkte jobbrelaterat. Hon tyckte det var väldigt konstigt att jag inte har klara mål som jag lever efter att uppnå. Jag tycker däremot inte att det är konstigt alls, och att det rent av känns befriande. Var dig själv, förverkliga dig själv. Är det ett mål?

Jag lever i nuet, planerar inte långt framöver, och uppnår en hel del bara genom en positiv attityd och ifrågasättande inställning.

Sen pratade vi om interna förändringar i vårt team, som jag bara tycker att är uppfriskande – förändring är bra! Hon däremot tyckte det var svårare att hantera, eftersom hon satt upp mål och planer baserat på de strukturer som hittills existerat. Därmed menade hon att hon inte är lika öppen för förändring överlag, då hon satt upp mål och planer för alla områden i livet och inte vill ändra på sina planer. Hon sa att målen också gör henne till en otåliga människa. Vi tyckte det var roligt att försöka känna efter hur det kunde vara att se saken ur den andras perspektiv: hon mer öppen och oplanerad, jag mer målmedveten och strukturerad… Vi tyckte båda att det fick oss att känna oss stressade, och var tvungna att skratta bort känslan!

Missförstå mig inte – bara för att jag inte är målmedveten på ett bestämt sätt betyder inte att jag inte skulle ha specifika saker i mitt liv som motiverar mig och driver mig framåt. Men mina mål kanske har mer att göra med personlig intern utveckling; att finna syfte och rum.

1. Jag strävar efter att känna att jag blir emotionellt fyndigare med åren

2. Att jag blir snabbare, starkare och vigare när jag tränar

3. Att hinna ta del av de där upplevelserna som intresserar mig, så som att rida igenom Island, och åka SUP på något tropiskt meditativt hav

Jag antar att jag inte känner igen mig i det där tänkandet kring mål. Jag är inte tävlingsinriktad och söker inte makt. Jag menar inte att de skulle vara dåliga egenskaper, men jag är bara inte sådan. Min go with the flow, kaikki irti arjesta -attityd kanske är för hippiesque för vissa, medan det för mig är det enda sättet jag kan leva – att ständigt söka efter det som kompletterar mig och får mig att känna närvaro i detta rum, och kontakt med min själ… Jävla hippie.

Standard

Det bästa med Berlin

Efter att ha bott här i fyra år kan jag nu börja lägga fingret på vad det är jag gillar med Berlin:

  • De långa sommrarna. Även om det emellanåt svalnar och regnar börjar sommardagarna överraska oss redan i april med sina tjugoplusgrader.
  • Den milda vintern. Januari och februari kan kallas vinter, men många gånger är det bara ett skämt. Har vi tur har vi bara en vecka snö och ingen slask. När det regnar här på vintern är det varmt regn.
  • Vardag blandas med turiststråk. Jag kan när som helst byta om från vardagsläge till turistläge och åka till diverse turistattraktioner och känna på storstadspulsen som i vardagen blir en normal kuliss.
  • Övergivna byggnader och marker. Vill man vara äventyrlig kan man hoppa över stängsel och gå och upptäcka hur ett övergivet sjukhus, ett övergivet utkikstorn, eller ett övergivet tivoli ser ut.
  • Hundarna är lugna. I Berlin är jag inte rädd för hundar. De hoppar inte, skäller inte, och är inte det minsta intresserad av dig. Egentligen borde man väl kalla dem apatiska. I Finland är hundarna annorlunda – ivriga. Här springer de lösa längs med sina hussar och mattar och gör ingen människa förnär. Jag har för mig att de går en kurs i tysk disciplin genast som valpar. Finns det någon annan förklaring till detta beteende? Många tyskar kunde dock gå en kommunikationskurs gällande hundspråk. En stor del verkar nämligen inte förstå att hundar inte förstår tyska, oberoende av hur arg och pinsamt förnedrande man låter. Förslag till kursnamn: Sluta skäm ut dig själv på offentliga platser. Du står och skriker åt ett djur.
  • Trygga områden. Mitt i natten och fullt av knarkare och hemlösa, men trygg som en mört känner man sig. Därför är jag så förvånad varje gång jag läser Berlins dagstidningar, som publicerar rubriker om misshandel, rån och dråp.
  • Billiga menyer. Folk lever sociala liv längs med gatornas restauranger och caféer. Det är medryckande även om man bara går förbi på väg till apoteket. Att samla ihop sina vänner och träffas över frukost, lunch eller middag är inte svårt, och även de fattigaste vännerna har alltid råd att svara ja.
  • Dansskolorna. Här finns ett flertal chanser till att utvecklas på alla plan som kan intressera en. Eftersom Berlin är Europas New York är det heller inte svårt för kända professionella koreografer/dansare, som jag idoliserar, att resa hit och hålla workshops.
  • Elektro-sexklubbarna. Även om man inte går dit regelbundet känns det fint att veta att de finns och var de finns, och att man får gå dit igen om man vill, för att det är normalt.
  • Inget upplevs som konstigt eller mot normen. I Berlin får du verkligen vara dig själv. Ingen bryr sig om du är smutsig och slafsar runt i träningskläder med ena bröstvårtan synlig och håret svettigt, eller om du är transsexuell eller klär dig smaklöst. Alla sorters typer trivs i Berlin! Och även om man kan känna sig uttittad på grund av Berlinarnas sätt att iaktta främlingar, är det ingen som gapar eller dömmer. Gloendet har troligtvis ärvts från Stasi-tiden när man var tvungen att hålla öga på grannar och medmänniskor…
  • Charmen med att bo ett stenkast från Soho House. Jag åker förbi detta världsberömda VIP-hotell varje dag på väg till och från kontoret. Ett flertal Hollywoodstjärnor bor och festar där medan de spelar in filmer i Berlin och har filmpremiär på Potsdamer Platz. Charmigt.
  • Möjligheternas stad. Här pratas inte om arbetslöshet eller lama. Här pratas om nya projekt och arbetsmöjligheter och personlig utveckling.
  • Att bara kunna vara. Hemma i Finland måste man planera sin framtid i ett väldigt tidigt skede. Man måste bestämma sig för vilket yrke man vill ha, var man vill bo, vilken typ av boende man ska köpa, och hurudan bil man ska gifta sig med. Modellen för vuxenlivet är gjuten i sten och det är väldigt få som inte följer den, kanske för att man inte kan. Man tjänar på att köpa boende istället för att betala hyra varje månad. Man måste äga bil eftersom det knappt finns någon lokaltrafik. Är man inte förlovad senast som 29-åring går man mot strömmen. I Berlin får du slappna av och leva som du vill.
Standard