På vintern finns bara dansen.

Varje måndagsmorgon suckar jag djupt än en gång när jag räknar dagarna tills jag och barndomsvännen reser till Lissabon. Ett par veckor kvar. Och visst, det kommer gå fort, men samtidigt känns varje gråa vinterdag trist och tröttsam. Regnet tar aldrig slut och vinden fortsätter blåsa kall. Ingen chans att man ska kunna lägga undan vinterstövlarna än.

Jag dansar bort den här regnvintern. Fem lektioner i veckan och mycket sömn medan regnet smattrar på innergårdens balkongräck och fönsterbräden. Jag kan inte beskriva hur mycket energi jag får från dansskolan;

koreografernas energi och komplimanger

elevernas uppmuntranden

blickarna oss emellan som säger att man är tröttsomfan i kroppen men tänker inte ge upp

adrenalinet när filmkameran kommer fram

meditationen i flowet

Det är här jag vill vara varje dag, och om jag bara kunde skulle jag sitta i den här miljön med mitt jobbteam istället för att trycka på det dammiga kontoret i de mörka heltäckningsmattornas oinspirerade landskap. Kan vi inte ens borra upp en barre nånstans?

19e5q5ggmu4mhjpg

Standard

När en introvert tvingas köpa påskägg åt ett helt företag.

Jag sitter i ett mötesrum där femton personer försöker enas om vad som bör göras för att organisera några finska event på jobbet under mars månad. Jag känner ångest över hela situationen – ångest över att över huvudtaget inte vilja delta, ångest över att vara tvungen att organisera event, men även ångest över att det på mötet är en tjej som didaktiskt och bestämt håller i planeringen och alla andra ser trötta ut med minen “go ahead, lägg skiten på mig”. Jag vill stiga upp och säga det rakt ut: “Mua ahdistaa tää!” Men jag gör det inte, och när jag av tvång får i uppgift att köpa finskt godis och snacks och påskägg åt ett helt företag för ett flertal olika tillfällen i mars, känner jag ett så starkt obehag att jag vaknar klockan tre, mitt i natten, och ligger sömnlös i en och en halv timme och funderar ut var jag ska hitta finskt godis i Berlin, och hur märkvärdiga skillnaderna än en gång är i ett team av extroverta och introverta.

Att organisera påskägg och mat och kalas hemma hos mig är lika ångestfyllt, och därför händer det väldigt sällan. Att jag går med i en organiserande grupp där man ska jobba tillsammans för att åstadkomma något storartat för en stor grupp människor, kräver mycket energi och är utmattande – som att springa ett marathon i oljud iklädd dåliga skor. Hela det här kommer vara stressigt och när det är över kommer jag vara förkyld. Jag önskar att man som introvert kunde skicka ett mail åt ledningen och förklara att man inte kommer delta och inte tänker acceptera att man tvingas till att “hjälpa till”. Orsak: introvert.tumblr_ni492ym61l1qfvq9bo1_r1_1280

Standard

När man behöver något nytt

Idag lämnar en vän Berlin, för han söker något nytt. Hans flickvän lämnade stan redan för ett tag sedan och nu är även han trött på Berlin – trött på jobbet, trött på stan, trött på systemet. “I’m ready for a new chapter, I need something fresh. It’s just gotten to a point where every day and every week looks the same. Sydney sounds good at this point.”

Vi lärde känna varandra under mina första dagar här i Berlin, då vi jobbade på samma kontor. Nu under vår sista kaffeträff pratar vi även om de där som vi jobbade med år 2011, och som flyttat bort från Berlin. Det händer. Och största orsaken är bättre jobb eller att man tröttnat på det tyska systemet. En gemensam kompis som också kaffar med oss, medger att hon också funderar på att flytta bort relativt snart på grund av systemet och motgångar – till Barcelona.

Och jag känner bara jasså.

Jag tror inte att jag är på väg någonstans på ett bra tag, men jag erkänner att jag behöver något nytt i vardagen, något som piggar upp. Jag känner visserligen alltid så i januari, februari. Det är mörkt, regnigt, väldigt blåsigt och vinterskorna är alltid fulla av grus. Det är förkylningstider och Hollywood-säsong, och jag känner att det kittlar under fötterna, och inte bara på grund av gruset.

Varje vinter lyssnar jag på hur regissörer och skådespelare pratar om sina filmer och diskuterar tekniker och känslor, perspektiv och livsmening, och deras ordval får mitt hjärta att bulta. Januari-februari är alltid den tid på året då jag saknar skådespeleriet som mest. Även i år kollar jag upp vad min dramainstruktör planerar, men så hejdar jag mig och tänker, är det faktiskt en till av hennes kurser som jag vill gå? Vad är det jag vill? Gå en utbildning i New York och stå på Broadway? Herregud.

Under en regnig vecka i januari stirrar ett flertal underbara hundar mig djupt i ögonen, och trots att jag är kattmänniska och sällan hemma, känns det som om jag vill ha en hund. Vill jag det?

Trots att jag vet att jag inte blir mätt på materiella ting köper jag en ny vårjacka, en opraktisk utan huva, så att jag inte kan använda den när vädret är regnigt eller blåsigt. Det regnar och blåser ofta i Berlin.

Och medan säsongen fortsätter att blåsa spöken in i själen min jagar jag ett nytt inlägg i vardagen – ett tillägg. Något extra som ska ger mening, men inte kräver mycket tid, för det är något som jag inte har.

Standard

2016: Eat well, travel often.

7fbbc85637156d0649b22cf08b358e05

Mitt nyårslöfte är att äta gott och resa ofta. Det betyder varken att jag kommer tillåta mig att vräka i mig vad som helst, eller att jag kommer tömma kontot för att resa runt världen. Däremot betyder det att jag kedjat fast mig vid köksspisen för att hålla koll, och kommer även att ha mitt mathandikapp med mig när jag reser till olika länder och matkulturer.

Mathandikapp? Ja, jag lever med ett mathandikapp. Att äta är nåt av det bästa som finns! Jag har god aptit men det som gör det svårt för mig att äta är det facto att jag är laktosintolerant, råg- och vete-känslig, soja- och tofu-känslig, samt känslig mot massor av livsmedel. Att följa “hälsosamma matbloggar” är alltid lika frustrerande eftersom de äter massor av råvaror som min mage och tarm helt enkelt inte tål. Mat som jag får magsmärtor och extremt svullen mage av, är exempelvis kött, cashewnötter, avocado, äppel, svamp, superkål, linser, bönor, broccoli, kikärter, rödbeta, vattenmelon, plommon, mango, vitlök, honung, och flera olika underbara bakverk som dessutom får tänderna att skrika. Kul.

2016 ska jag kartlägga alla de livsmedel som jag mår bra av att äta. För man ska verkligen bara äta allt det som man mår bra av! Och vad blir kvar då, tänker ni? Väldigt mycket faktiskt, och härligt nog mina favoritlivsmedel, som jag självklart tycker mer om i och med att de får mig att känna mig pigg och frisk och lätt.

Problemet nu är ju självfallet att jag är beroende av egen matlagning och således får sluta springa på restauranger. Det här blir också problematiskt när jag reser, men jag lever i hoppet om att det ska gå ändå.

Första resan i år är Lissabon i början på mars. Lissabon innebär fisk och vin, och allt annat är bara en bonus.

Standard

Hösten försvann i en dimma

Den här hösten bara försvann. Det är inte som om det är snöig, glittrig, solig vinter nu i Berlin, men det är åtminstone första advent. Jag har nog bara kommit mig för att njuta av hösten i ett par dagar, då jag promenerat igenom soliga gula miljöer utan att varken frysa eller svettas. Berlin har nästan regnat bort i höst – det kan växterna på min balkong vittna om. Det har regnat varje dag i två månader. Nästan. Vissa dagar tar ett grått dimmigt väsen över stan, vilket gör det omöjligt att se tv-tornet. In i dimman med det.

I oktober och november har jag gått i regn och rugg till fysioterapeuten och till ortopeden för att bli av med en smärta i sätesmuskeln och korsryggen. Med en blandad känsla av hopplöshet och jävlaranamma har jag gråtandes tassat hemma i en vecka med någon typ av diskbråck och röntgat mig trots att det gjorde ont som satan att ligga ner i den där röntgenmaskinen. Jag har ätit starka värkmediciner som fått mig att må åh så illa, och undrat var alla vänner är när man behöver dem. In i dimman med mig.

Sedan sommaren har jag gått och analyserat en relation med en kille som respektlöst valt att inte ta mina känslor i hänsyn, trots att han fick en andra chans. Trots allt hopp jag kände var det svårt från första början och aldrig tydligt från hans sida. Nu har han tydliggjort sina egoistiska intentioner och därmed är det ett avslutat kapitel – ett kapitel som trots allt avslutats helt utan tårar. Jag känner mig lättad över att inte behöva analysera eller förvänta mig något längre. Jag känner mig arg över att ha trott att en så vidrig människa var snäll. Nu fylls min kalender med juliga team evenemang och där kommer julglöggen också smaka bättre. In i dimman med oss.

Standard

Mitt september

September är min favoritmånad. Kanske det har att göra med att jag fyller år, att morgnarna blir svala och luften krispig, att solen skiner på ett annat sätt och bjuder på tidiga färgstarka solnedgångar. I september börjar alltid ett nytt kapitel. Sommarn lägger ner och man ömsar bort sitt sommarskinn. Vi är bleka igen, och det är okej.

I september reste jag och en kompis till hennes föräldrars hem uppe vid norra havskusten. Havet luktade salt hjärta, regn och höst.

Över födelsedagshelgen reste jag till Madrid för att hälsa på en kompis som flyttat dit nyligen med sin man och son. Staden var lika ny för dem som för mig och tillsammans letade vi upp lugn-och-ro-och-vin.

Jag köpte nya jeans och klippte shorts av de tidigare – de med hålet mellan benen.

Jag monterade upp takbelysning och gick på dansant team event i högklackat.

Standard

Att schemalägga mål och planera i förväg.

En kollega frågade vad jag har för mål i livet. Jag försökte känna efter, men kunde inte komma på något. Kanske för att jag tänkte jobbrelaterat. Hon tyckte det var väldigt konstigt att jag inte har klara mål som jag lever efter att uppnå. Jag tycker däremot inte att det är konstigt alls, och att det rent av känns befriande. Var dig själv, förverkliga dig själv. Är det ett mål?

Jag lever i nuet, planerar inte långt framöver, och uppnår en hel del bara genom en positiv attityd och ifrågasättande inställning.

Sen pratade vi om interna förändringar i vårt team, som jag bara tycker att är uppfriskande – förändring är bra! Hon däremot tyckte det var svårare att hantera, eftersom hon satt upp mål och planer baserat på de strukturer som hittills existerat. Därmed menade hon att hon inte är lika öppen för förändring överlag, då hon satt upp mål och planer för alla områden i livet och inte vill ändra på sina planer. Hon sa att målen också gör henne till en otåliga människa. Vi tyckte det var roligt att försöka känna efter hur det kunde vara att se saken ur den andras perspektiv: hon mer öppen och oplanerad, jag mer målmedveten och strukturerad… Vi tyckte båda att det fick oss att känna oss stressade, och var tvungna att skratta bort känslan!

Missförstå mig inte – bara för att jag inte är målmedveten på ett bestämt sätt betyder inte att jag inte skulle ha specifika saker i mitt liv som motiverar mig och driver mig framåt. Men mina mål kanske har mer att göra med personlig intern utveckling; att finna syfte och rum.

1. Jag strävar efter att känna att jag blir emotionellt fyndigare med åren

2. Att jag blir snabbare, starkare och vigare när jag tränar

3. Att hinna ta del av de där upplevelserna som intresserar mig, så som att rida igenom Island, och åka SUP på något tropiskt meditativt hav

Jag antar att jag inte känner igen mig i det där tänkandet kring mål. Jag är inte tävlingsinriktad och söker inte makt. Jag menar inte att de skulle vara dåliga egenskaper, men jag är bara inte sådan. Min go with the flow, kaikki irti arjesta -attityd kanske är för hippiesque för vissa, medan det för mig är det enda sättet jag kan leva – att ständigt söka efter det som kompletterar mig och får mig att känna närvaro i detta rum, och kontakt med min själ… Jävla hippie.

Standard