Hösten försvann i en dimma

Den här hösten bara försvann. Det är inte som om det är snöig, glittrig, solig vinter nu i Berlin, men det är åtminstone första advent. Jag har nog bara kommit mig för att njuta av hösten i ett par dagar, då jag promenerat igenom soliga gula miljöer utan att varken frysa eller svettas. Berlin har nästan regnat bort i höst – det kan växterna på min balkong vittna om. Det har regnat varje dag i två månader. Nästan. Vissa dagar tar ett grått dimmigt väsen över stan, vilket gör det omöjligt att se tv-tornet. In i dimman med det.

I oktober och november har jag gått i regn och rugg till fysioterapeuten och till ortopeden för att bli av med en smärta i sätesmuskeln och korsryggen. Med en blandad känsla av hopplöshet och jävlaranamma har jag gråtandes tassat hemma i en vecka med någon typ av diskbråck och röntgat mig trots att det gjorde ont som satan att ligga ner i den där röntgenmaskinen. Jag har ätit starka värkmediciner som fått mig att må åh så illa, och undrat var alla vänner är när man behöver dem. In i dimman med mig.

Sedan sommaren har jag gått och analyserat en relation med en kille som respektlöst valt att inte ta mina känslor i hänsyn, trots att han fick en andra chans. Trots allt hopp jag kände var det svårt från första början och aldrig tydligt från hans sida. Nu har han tydliggjort sina egoistiska intentioner och därmed är det ett avslutat kapitel – ett kapitel som trots allt avslutats helt utan tårar. Jag känner mig lättad över att inte behöva analysera eller förvänta mig något längre. Jag känner mig arg över att ha trott att en så vidrig människa var snäll. Nu fylls min kalender med juliga team evenemang och där kommer julglöggen också smaka bättre. In i dimman med oss.

Advertisements
Standard

2 thoughts on “Hösten försvann i en dimma

  1. Nina Othman says:

    Det låter väldigt höstigt på alla sätt. Skönt att du kunde avsluta relationen, ibland är det som om man inte fattar att man faktiskt kan stryka folk som inte bryr sig om en på riktigt från ens liv.

    Förresten, jag har en lustig bild jag skulle vilja maila till dig, vill du maila nåt till min gmail (othmannina@gmail.com) så kan jag skicka den åt dig?

    • babyjanes says:

      Ja, när man märker att någon saknar respekt för en finns det inte något man vill säga längre. Det är bara att stryka bort människan och hoppas att han skäms. Känner verkligen lättnad. Nån dag ska väl nån symppis typ dyka upp och vilja respektera en och vilja finnas där när man behöver dem. Ps. Det bara fortsätter att regna.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s