Att fastna i sin karaktär och komma vidare.

Innan veckans skådespelarkurs träffades jag och min scenpartner en timme på förhand för att diskutera problem med våra karaktärer. Our mental blocks. Vårt manus handlar om två systrar. Hon spelar den äldre och jag den yngre. Den äldre är asexuell, nedlåtande och drömsk, samt kär i stans DJ. Den yngre är socialt obekväm, blyg, måste alltid försvara sig, och har legat med DJn. Scenen är ett komiskt gräl och en kamp om att kunna försvara sig själv.

Vi kunde inte komma underfund med vilket perspektiv vi borde tillämpa på scenen. Vill man vara teatralisk eller neutral? Ska man sympatisera med den äldre systern eller den yngre systern? Ska man se det som att systrarna älskar varandra – eller gör dom det? Varifrån kommer de, vad vill de, och vad händer med dem under scenens gång? Vi har jobbat mycket med subtext (karaktärernas tankebanor) för att hitta svar till dessa frågor.

Vi har gått igenom samma scen gång på gång, vecka efter vecka, och har försökt hitta på olika sätt att agera och reagera. Men nu kändes det som om vi fastnat. Det kändes som om vi inte längre höll oss till manus; som om manuset var snävt och begränsande och inte hade någon sympati för någondera karaktär. Dessutom hade vår dramainstruktör försökt sätta kött på manuset vilket var svårt att hålla med om till en början, eftersom det förändrade manuset och karaktärerna på många sätt. Det var inte så att hon hade fel! Vi såg bara inte framåt ännu. Vi hade helt enkelt låst oss.

Så med ett flertal frågor kring manuset satte vi oss i en cirkel på studiogolvet och gick igenom var och ens ångest. Dramainstruktören la fram rosa lappar med vägledande koncept med hjälp av vilka vi kunde ta oss vidare. Att ta sig vidare innebar att slänga bort allt man övat in hittills och hitta något nytt att ta fasta på.*

Först och främst gav vår dramainstruktör oss därför personliga hjälpmedel för att vi skulle kunna ta vår karaktär till nästa nivå. Min uppgift var att erotiskt hålla eller dansa eller stå med DJns herrskjorta i mina armar, något som inte riktigt lyckades… För att hitta de minsta detaljer att ta fasta på och utveckla din karaktär måste man överdriva som fan för att sedan vaska fram nåt guldkorn. Samtidigt blir du som skådespelare bekvämare i små gester och uttryck om du överdrivit innan under övningarna.

Slutligen, innan vi visade upp scenen för de andra i kursen, bytte vi spontant ut bordet och stolarna i vår scen till en bänk för att komma närmare varandra. Jag bytte ut tyst skam mot högljudd nervositet, och min scenpartner bytte ut sin nedlåtande attityd mot en desperat attityd. Vi la till musik, viskningar, upprepningar, slowmotion rörelser – till och med en spontan och impulsiv knuff som fick mig att falla av bänken och göra allt mycket bättre.

*Livets gyllene regel?

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s