Vecka 36 år 2011

Edit. 2016 går jag igenom min blogg flera gånger och märker att jag inte vill skriva något längre; vill inte dela med mig av mig själv, vill inte berätta hemligheter. Så jag väljer att radera så mycket jag bara kan från bloggen, och till slut är det 346 blogginlägg från 2008-2016. Det här blir därmed min reviderade bloggs första inlägg, och det är ett inlägg som beskriver en ny början, när studielivet tagit slut och väskorna packats för ett vuxenliv i Berlin.

Vecka 36 år 2011 fylls av ovanligheter. Där finns träffar med vänner jag inte sett på länge, för att tydliggöra för mig själva att detta avskedstagande av Åbo och Finland nu inleder ett nytt kapitel, vilket kräver ett adjö flera gånger om.

Där finns min slutliga Gradu-opponering där professorn i litteraturvetenskap höjer en skål i min ära och skrattar trevligt åt att jag ska börja jobba inom teknologi och marknadsföring. Jag skrattar också; åt att vi är så olika… Jag och alla andra på institutionen.

Där finns en smärtsam flytt från mitt första egentliga egna hem, på Ryssbacken i Åbo. Mamma och pappa hjälper mig lasta in paketbilen med mina flyttlådor och ger mig pussar och tårar innan de kör iväg med lasset till gården i Österbotten. Jag står kvar och vinkar hejdå medan själen spricker av tacksamhet och föräldrasaknad. Att stanna kvar i ett par timmar i en tom lägenhet där bara en fet kappsäck väntar på avfärd känns ångestladdat. Inget finns kvar. Bara huvudet full av minnen och sommar. Jag låser in den där ekande tomheten och släpar kappsäcken till tågstationen, där jag sover på en bänk som en äkta hemlös.

Vecka 36 år 2011 innehåller ändå mycket skratt och välmående! Där finns ett bröllop på en borgerlig gård utanför Helsingfors, med frånvaro av jesus och amen, men närvaro av vänskap och glädje, musik, sång och dans.

Där finns en flygresa till Berlin, och ett nytt potentiellt hem. På terminalen sitter jag och funderar över hemlöshet och platslöshet och andra begrepp som jag skrivit gradu om i flera månader, men som nu i detta ögonblick får en helt ny, närvarande betydelse. Livet kommer bli bra i Berlin, det är bara terminalen som får mig att känna mig helt vilsen.

Vecka 36 år 2011 utgörs av farväl och en ny början, på samma vecka. De senaste två veckorna har jag tassat runt i ett känslomässigt skört tillstånd och undvikit de små minor som lurar brevid fotstegen; emotionella utbrott som gör lika ont som de gör mig glad. Jag känner att jag lever och skapar något nytt. Ibland måste man bara lämna allt man har för att göra det på bästa sätt.

 

Advertisements
Standard

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s