När minimalisten packar kappsäck.

I maj när jag flög till New York reste jag för första gången på jätte länge med 25kg bagage! Nu packar jag för Ibiza. Den stora svarta kappsäcken som jag flyttade livet i till Berlin år 2011 ligger på golvet och gapar. Den gapar “Mera! Mera! Lägg in mer saker i mig!”, men jag kommer inte på mer att lägga in där. Jag har gjort det till en vanesak att resa endast med handbagage, och det har aldrig varit ett problem att resa lätt. Dessutom slipper man stå vid rullbandet och vänta.

När jag flyger hem till Finland har jag lyxen i att ha allt där. Mammas ansiktsrengöringsmarmelader och mina gamla kläder som inte rymdes med till Berlin 2011. Där finns träningskläder, renoveringskläder, potatislandkläder och ridkläder. Att åka med handbagage är därför normen.

Mina vänner har berättat hur många dagar de behöver för att packa och hur de planerar outfit efter outfit för men-tänk-om-scenarion. Jag gör inte sånt. Och nu när jag har stora svarta kappsäcken som gapar åt mig försöker jag verkligen ge allt jag har för att gårrpack!

När jag flög till Madrid för ett bröllop för ett par år sedan, lämnade jag kollegorna gapandes efter mig när jag bara hade med mig en större handväska med en bikini, en klänning, dansskor, lite underkläder, och den där lilla plastpåsen som man får fylla med små mängder vätskor. Jag sov naken och hade samma skjorta och jeans på mig på tillbakaresan. Det var skönt. Befriande!

I fjol när jag flög till Madrid för min födelsedagshelg packade jag med mig så lite kläder som möjligt och tillbringade hela helgen i en hoodie och utan smink, för att jag kände att jag behövde en paus från outfits.

Det är ofta när jag reser som jag känner att jag vill minimalisera och överleva bara med det väsentligaste; strip down to basics. Jag vill inte ha med mig mycket. Jag stressar inte över om jag tagit med mig tillräckligt med toppar eller strumpor, eller om jag ska ha med mig nagelborttagningsmedlet. Naglarna får man alltid fixade om man vill. Men det har aldrig betytt att jag varit tvungen att köpa massor av saker på plats, eller spenderat massor av pengar av den orsaken, utan jag har istället lärt mig att klara mig med färre grejer. Det är en väldigt skön känsla att ha med sig när man reser.

Till New York var det lättare att fylla kappsäcken, men jag har ingen aning vad jag ska tvinga mig själv att slänga in i kappsäcken för en veckas solsemester på Ibiza. Den här gången har jag åtminstone inte snålat med vilka hår-, kropps- och ansiktsprodukter jag vill ha med mig…

Standard

I väntan på magkirurgen.

Söndagmorgon 10:57. Kokosoljan smälter i mitt kaffe medan jag tuggar i mig den sista biten bananpannkaka. Det har regnat hela natten och allt pollen borde således ha lagt sig. Jag lyssnar på Magnus och Peppes podcast och söker garderober i olika nätbutiker. Jag älskar lugna söndagsmorgnar som drar ut sig över eftermiddagen. Solen ändrar läge och svärdliljan öppnar en till knopp, jag åldras lite till och mår hur bra som helst av att bara ta det lugnt. Men jag har lite ont i magen idag och försöker tänka efter vad det kunde vara som förorsakat det…

Detta är mitt liv nuförtiden. Magont. Känner efter. Kartlägger.

Eat well är en del av mitt nyårslöfte och jag följer detta till punkt och pricka, för det är inte värt att må dåligt. I december slutade jag äta gluten, och i mars slutade jag äta sädesslag av alla dess varianter. Jag har mått mycket bra sen dess! Min kropps inflammationsvärden är nere och därför är jag inte heller febrig eller förkyld längre. Förut var jag sjuk hela tiden. Förkyld och febrig och sängliggande. Nu känner jag mig betydligt friskare, kryare, starkare. Förutom de dagar när luften fylls av pollen.

Men i juni började jag uppleva otroliga magsmärtor igen och bara efter att jag ätit kött. Eftersom en vegandiet inte hjälpte upptäckte jag att det inte var köttet, utan svartpepparn som var boven. Det var en tv-kock som sa en gång att de enda kryddorna ett kök behöver är salt och peppar, och efter det har jag alltid kryddat ägg, fisk och lamm med det. Nu blir det inget mer svartpeppar i min matlagning, för genast efter att jag lämnat bort svartpepparn mådde jag bra igen och slapp att ha ont.

Förutom ibland. Så som nu.

I september ska jag till magkirurgen på min första kontroll. Jag hoppas på en nytänkande läkare som forskat mycket kring näring och mat de senaste åren. En som vet mer om näring än min nyutbildade nutrition coach -väninna, som borde skriva böcker. Det finns inget mer frustrerande än att gå till en läkare som inte är intresserad av att hjälpa och komma underfund med ditt illamående, utan vill bara bli av med dig; få dig undanstökad och inmatad i arkivet. En del av mig hoppas att de hittar något i magen eller tarmen. En del av mig hoppas att där inte finns något att oroa sig över eller att operera bort.

Ute på gården springer barnen och skriker av glädje. Det ser ut att börja regna igen och jag hoppas på spön i backen. Mina overknee-strumpor har igen hasat sig underknee och jag har visst klottat en liten fläck kaffe på pappas skjorta. Jag borde bädda sängen.

tumblr_njw31ouzcf1r60h5mo1_500

Standard

Sommarläger i morgonluften

I morse kl.07:07 när jag gick upp längs min hemgata med morgonsolen i ryggen, kändes det precis så som det gjorde när jag var liten, på väg till stallet på sommarläger. Kvällen innan regnade det tunga hårda droppar och morgonluften var således fuktig och varm, även om vinden var kylig. En krispig luft och en molnfri babyblå himmel, som lovade att eftermiddagen skulle bli varm.

Dessa småkyliga sommarmorgnar påminner mig om stall och hästar, utomhusarbete och arbetsglädje. De påminner mig om barndomslycka. De påminner mig om hur underbart det är att vistas utomhus en hel dag, och hur sällsynt det är i mitt vuxna liv – hur sällan jag tar mig tid till att vistas utomhus en hel dag.

Standard

Intima grannrelationer.

Jag tycker att det är väldigt konstigt när grannar inte hälsar på varandra. Speciellt när man bor i höghus och praktiskt taget sover bara några få meter ifrån varandra. Man hör varandra, ser varandra, och känner vibrationerna från varandras bestämda fotsteg och hektiska samlag.

Killen som bor ovanför mig är en riktigt självisk klumpeduns. Han spelar musik och kollar på film hur högt han vill, hur sent han vill, och hur tidigt han vill. Det är ofta som jag vaknar av hans unz! unz! unz! och klampande skyndsamma steg (ibland kl.23:50, ibland kl.06:00). En gång har jag hört honom nå klimax med en tjej. Men det var länge sen och lät väldigt fejk.

Bredvid mig bor en man som låter som en robot och dagligen spyr. Det låter som om han spyr, och jag trodde först att han var bulimiker, men högst antagligen har det att göra med halsen?

Mitt emot mig på bottenvåningen bor en äldre kvinna ensam. I höstas när jag var hemma ett par veckor från jobbet på grund av ryggsmärtor, märkte jag att vi hade samma dygnsrytm – vaknade vid sju och gick och la oss efter åtta. Jag trodde många gånger att hon var ensam och ledsen, men märkte ganska snabbt att hon går till kyrkan i kvarteret varje dag och varje kväll. Skönt att hon har jesus.

Ovanför henne bor ett konstigt par. De är båda tomma i blicken. De rör sig båda klumpigt som pingviner, men konstigt dansant… Svänger liksom i halvpiruetter medan deras armar flaxar vid deras sidor. Jag hoppas att de flyttar bort snart. Det irriterar mig att de inte hälsar vid porten, och att kvinnan använder tunna leggings som byxor.

Under mig bor en ung familj med sina söta småbarn, som använder gården som sin lekplats, vilket är riktigt mysigt faktiskt. Deras föräldrar är coola och jobbar hemifrån med något kreativt. De är lite lika svenskfinlands Peppe och Magnus, och de hälsar alltid. Jag hoppas att barnen aldrig växer upp så att de aldrig behöver flytta bort härifrån.

Bredvid dem bor en tjej i min ålder som har ett mysigt bibliotek/vardagsrum med ett alltid-dukat-dining-table-ready-to-entertain, och några sagolika blomsterfyllda trappsteg ut till gården där hon och “Peppe” dricker vin sent om sommarkvällarna. Vägg i vägg med henne bor en ung kille som påminner mig om min lillebror med sitt lugna sätt att tassa runt barfota på gården i shorts och t-shirt (hans pyjamas?). Han har en exklusiv trädgårdshörna med en buddhastaty och thailändska krukor, växter och lyktor. Han hälsar alltid glatt.

Jag undrar vad de tycker om mig, och om någon av dem bloggat om mig. Är jag hon som aldrig lyckas inreda balkongen? Hon som jämt tänjer benmusklerna upp längs fönsternischer och köksbänkar? Hon som går runt naken trots att någon liten lampa fortfarande är tänd? Hon som borde borra upp gardiner?!

Standard

På vintern finns bara dansen.

Varje måndagsmorgon suckar jag djupt än en gång när jag räknar dagarna tills jag och barndomsvännen reser till Lissabon. Ett par veckor kvar. Och visst, det kommer gå fort, men samtidigt känns varje gråa vinterdag trist och tröttsam. Regnet tar aldrig slut och vinden fortsätter blåsa kall. Ingen chans att man ska kunna lägga undan vinterstövlarna än.

Jag dansar bort den här regnvintern. Fem lektioner i veckan och mycket sömn medan regnet smattrar på innergårdens balkongräck och fönsterbräden. Jag kan inte beskriva hur mycket energi jag får från dansskolan;

koreografernas energi och komplimanger

elevernas uppmuntranden

blickarna oss emellan som säger att man är tröttsomfan i kroppen men tänker inte ge upp

adrenalinet när filmkameran kommer fram

meditationen i flowet

Det är här jag vill vara varje dag, och om jag bara kunde skulle jag sitta i den här miljön med mitt jobbteam istället för att trycka på det dammiga kontoret i de mörka heltäckningsmattornas oinspirerade landskap. Kan vi inte ens borra upp en barre nånstans?

19e5q5ggmu4mhjpg

Standard

När en introvert tvingas köpa påskägg åt ett helt företag.

Jag sitter i ett mötesrum där femton personer försöker enas om vad som bör göras för att organisera några finska event på jobbet under mars månad. Jag känner ångest över hela situationen – ångest över att över huvudtaget inte vilja delta, ångest över att vara tvungen att organisera event, men även ångest över att det på mötet är en tjej som didaktiskt och bestämt håller i planeringen och alla andra ser trötta ut med minen “go ahead, lägg skiten på mig”. Jag vill stiga upp och säga det rakt ut: “Mua ahdistaa tää!” Men jag gör det inte, och när jag av tvång får i uppgift att köpa finskt godis och snacks och påskägg åt ett helt företag för ett flertal olika tillfällen i mars, känner jag ett så starkt obehag att jag vaknar klockan tre, mitt i natten, och ligger sömnlös i en och en halv timme och funderar ut var jag ska hitta finskt godis i Berlin, och hur märkvärdiga skillnaderna än en gång är i ett team av extroverta och introverta.

Att organisera påskägg och mat och kalas hemma hos mig är lika ångestfyllt, och därför händer det väldigt sällan. Att jag går med i en organiserande grupp där man ska jobba tillsammans för att åstadkomma något storartat för en stor grupp människor, kräver mycket energi och är utmattande – som att springa ett marathon i oljud iklädd dåliga skor. Hela det här kommer vara stressigt och när det är över kommer jag vara förkyld. Jag önskar att man som introvert kunde skicka ett mail åt ledningen och förklara att man inte kommer delta och inte tänker acceptera att man tvingas till att “hjälpa till”. Orsak: introvert.tumblr_ni492ym61l1qfvq9bo1_r1_1280

Standard

När man behöver något nytt

Idag lämnar en vän Berlin, för han söker något nytt. Hans flickvän lämnade stan redan för ett tag sedan och nu är även han trött på Berlin – trött på jobbet, trött på stan, trött på systemet. “I’m ready for a new chapter, I need something fresh. It’s just gotten to a point where every day and every week looks the same. Sydney sounds good at this point.”

Vi lärde känna varandra under mina första dagar här i Berlin, då vi jobbade på samma kontor. Nu under vår sista kaffeträff pratar vi även om de där som vi jobbade med år 2011, och som flyttat bort från Berlin. Det händer. Och största orsaken är bättre jobb eller att man tröttnat på det tyska systemet. En gemensam kompis som också kaffar med oss, medger att hon också funderar på att flytta bort relativt snart på grund av systemet och motgångar – till Barcelona.

Och jag känner bara jasså.

Jag tror inte att jag är på väg någonstans på ett bra tag, men jag erkänner att jag behöver något nytt i vardagen, något som piggar upp. Jag känner visserligen alltid så i januari, februari. Det är mörkt, regnigt, väldigt blåsigt och vinterskorna är alltid fulla av grus. Det är förkylningstider och Hollywood-säsong, och jag känner att det kittlar under fötterna, och inte bara på grund av gruset.

Varje vinter lyssnar jag på hur regissörer och skådespelare pratar om sina filmer och diskuterar tekniker och känslor, perspektiv och livsmening, och deras ordval får mitt hjärta att bulta. Januari-februari är alltid den tid på året då jag saknar skådespeleriet som mest. Även i år kollar jag upp vad min dramainstruktör planerar, men så hejdar jag mig och tänker, är det faktiskt en till av hennes kurser som jag vill gå? Vad är det jag vill? Gå en utbildning i New York och stå på Broadway? Herregud.

Under en regnig vecka i januari stirrar ett flertal underbara hundar mig djupt i ögonen, och trots att jag är kattmänniska och sällan hemma, känns det som om jag vill ha en hund. Vill jag det?

Trots att jag vet att jag inte blir mätt på materiella ting köper jag en ny vårjacka, en opraktisk utan huva, så att jag inte kan använda den när vädret är regnigt eller blåsigt. Det regnar och blåser ofta i Berlin.

Och medan säsongen fortsätter att blåsa spöken in i själen min jagar jag ett nytt inlägg i vardagen – ett tillägg. Något extra som ska ger mening, men inte kräver mycket tid, för det är något som jag inte har.

Standard