Matallergier, eksem och dåligt blod.

I slutet av året skrev jag om hur min diet utan sädesslag och mjölkprodukter ger mig energi och håller mig frisk. Trots detta har jag fortsatt att lida av eksem, som från och med ett år tillbaka spridit sig från handflatorna till handlederna och vidare till nacken, vänstra foten, högra låret…

Eftersom jag är överkänslig mot mediciner och allergener sökte jag upp en läkare som kunde läka mig med hjälp av naturen och hippiekonster, något jag önskar att alla läkare öppnade ögonen för och utbildade sig inom. Innan jul gjorde hon sina tester och jag började det nya året med att åka in till hennes mottagning för att få testresultaten presenterade för mig. Jag var inte alls beredd på vad hon skulle säga. Jag trodde väl att mina eksem och magsmärtor skulle korrigeras med nån homeopatikur – men icke.

Äggallergi

Mjölkallergi

Glutenallergi

Jordnötsallergi, med överkänslighet mot ett flertal nötter och frön

Dåligt blod, som inte upptar protein eller B-vitamin

Järnbrist

Inget D-vitamin i min kropp

Ingen magsyra

“Men jag åt precis ägg till frukost! Bananpannkakor.” Läkaren skrattade och skakade på huvudet “Det var sista gången det!” Jag kände mig förvirrad och hopplös, samt dum för att inte ha kopplat ihop symptom eller uppsökt henne tidigare. Hon gick igenom olika diagram och resultat, gav mig recept till ett flertal vitaminburkar och -pulver, och välkomnade mig till nya tester i april. “Det kan hända att nästa test visar fler allergisymptom,” sa hon glatt och hoppfullt.

Jag pressade tillbaka tårarna. Trodde hon att det här på nåt sätt var lättsamma nyheter? Ännu fler allergier? Inga fler ägg? Hur gör man two-ingredient-banana-pancakes av endast banan? Att man kan känna så mycket hopplöshet när man berövas på sin favoritfrukost. Hur har jag inte vetat att eksem och utslag tyder på att man är så sjuk inombords, och varför har ingen läkare berättat det för mig innan? Hur kan det vara möjligt att ha så dåligt blod, trots att man har så mycket energi och känner sig så stark?

Spola framåt ett par månader och jag mår helt ok. Inte att förväxlas med fantastiskt. Sedan början av året har jag varit yr, illamående, svag och trött. Jag har många gånger sovit klockan runt och gått och lagt mig tidigt. Jag har inte orkat dansa om kvällarna, utan har fått justera om mitt schema så att jag endast dansat om helgerna. På jobbet har jag fått sätta mig ner flera gånger för att hela rummet snurrar. Min kropp har helt enkelt gått igenom en detox-period där det dåliga blodet sakta mag ersatts av bättre blodceller. Jag undrar förstås om jag blir tvungen att käka magsyra dagligen resten av mitt liv, eller om dessa opraktiska matvanor bara är en fars som jag kan skratta åt någon dag.

I morgon åker jag och Barndomsvännen till Bali. Jag känner mig inte klockren, men behöver hav och sol, och rehabilitering från vintern och illamåendet.

sea1

Standard

Resorna år 2016: love what you do

Jag har försökt skriva det här inlägget i flera månader, men det blir inte rätt. Det ska handla om att min familj är allt för mig. Att jag älskar dem, men att jag också motiveras av mitt jobb och mina vardagsintressen… Men att jag älskar min familj och bara vill att de, att vi, ska må bra tillsammans. “Love what you do” handlar om familj för mig, om att värna om sin familj. Och alla mina resor i år har varit pauser i vardagen där jag funderat över det viktiga i mitt liv: min familj och min hälsa, medan alla runtomkring mig verkar tycka att jobbet ska vara livets mening.

2016 var det år då jag fyllde 30, när jag reste med Bästisen på tumis för första gången, när jag besökte drömmarnas New York, när jag firade födelsedag på Formentera och Ibiza, när jag blev faster och grät lyckotårar, när familjen kampades med sorg och svek, och grät sorgetårar, när jag träffade mannen i mitt liv, och plötsligt stod i mitt första riktiga förhållande, när jag insåg vilken mat och vilka allergier som gör mig sjuk…

Resorna år 2016 blev parenteser i vardagen där jag lyckades bearbeta existentiella frågor. Resorna blev pauser där jag tittat tillbaka på vardagsbekymren utan angst. De teman jag grubblat över under resorna i år har bevisat för mig vad det är som betyder mest för mig; i vilka frågor mitt hjärta sitter.

Det sägs “Love what you do” och “Do what makes you happy”, och de syftar då alltid på jobb och leverne. För mig handlar det inte om jobb, även om jag tycker väldigt mycket om mitt jobb. För mig handlar det om familj; om att älska, att bry sig om, att värna om. Familjen är vad som gör mig stark och lycklig, men också svag. Resorna år 2016 blev terapisessioner där jag tittade tillbaka på hur jag egentligen mår.

När jag åkte till Lissabon med Bästisen hade jag bara några dagar innan träffat en man i min ålder som var speciell… eller som fick mig att känna mig speciell… eller som fick mig att bara, helt enkelt, vara mig själv genast från första skrattet. Lissabon blev en miljö med frågor kring min och Bästisens relationer till männen i våra liv. Det var solig mars, staden blomstrade i sitt pollenmoln, och Lissabon kändes egentligen väldigt långt ifrån allt vi pratade om.

I New York tillbringade jag ett par busiga veckor hos en kompis som jobbar för Marimekko. Vi krossade skamlöst salmiakkikarameller mot en byggnadsfasad och blandade ihop till en flaska salmiakkikossu mitt bland Times Square’s hektiska folkmassor. Vi charmade servitörer och butiksbiträden med våra vitsar och ansiktsminer, och spontanshoppade bröllopsklänningar… Nåt av det bästa i livet är ju ändå att få skämma ut sig… och skämma bort sig.

I juli åkte jag hem och grät glädjetårar och sorgetårar… Milea föddes och blixten slog ner i vårt hus. Jag kände att jag inte längre var ett barn. Ibland går en familj helt enkelt igenom sådant som gör att barndomskänslorna sköljs ur en, man inser att det finns sånt som är större än ens ego, och man blir plötligt jättevuxen. Så slår blixten ner i trähuset, som ett tecken från skyarna, och där står du i köket och bevittnar flygande gnistor och lukten av något som bränts vid. Huvudsaken är att några månader senare mår min familj bra, barnen har växt upp, och huset står fortfarande kvar på stark stomme när Milea växer upp. La familia es todos.

Septembers höjdpunkt var födelsedagsresan till Formenteras vita stränder, där förälskade par hånglade på stranden och älskade ute i vattnets intima vågor; där sangrian var den godaste någonsin; där mina lockar blev tunga och många tack vare salthalten i luften; där mannen i mitt liv ringde för att gratta mig; där resesällskapet bjöd på upptåg och gapskratt. Hon och jag pratade mycket om vårt jobb: hur förändring och ovisshet stressar henne, och hur det bara är uppfriskande för mig när dynamiker ändras och nya möjligheter dyker upp.

Det har varit ett intensivt år på alla plan i mitt liv. Jag har haft fullt upp och mått både bra och dåligt, men känner mycket tacksamhet trots allt.

Jag har skrivit mycket och läst mycket. Lyssnat mycket och älskat mycket.

Sommaren som sägs vara den tidpunkt på året som man lever för, gick väldigt fort förbi för mig. Jag hade mycket magont och kramper och var inne på sjukhuset och till en magkirurg senare… Och hann inte njuta av sommaren förrän på Formentera i september. När jag tänker tillbaka på sommaren minns jag inte mycket av den. Jag skulle kunna uppskatta att den endast var fem veckor kort. Jag minns inte annat än smärtan och tårarna. Jag minns hur jag enda in i oktober tittade på min grannes balkongväxter och undrade om de inte skulle börja växa små romantiska löv i dem snart. Det var först i oktober som jag insåg att blomstersäsongen var över sedan flera månader och att de snirkliga löven inte skulle brista ut alls i år.

Love what you do, och se till att det är hela ditt liv, och inte bara ditt jobb som faller under det citatet. Love what you do, och ta hand om familjen. Love what you do, och res.

Standard

Dieten som ger energi

Jag tog precis två sjukdagar och skäms på nåt sätt över att jag tagit sjukleigt dessa två dagar när jag bara hade lite feber, men mest kände mig svag och vinglig. Jag snöt mig några gånger… Orsaken till att jag skäms över det är att jag vanligtvis inte är sjuk på det här sättet, utan är dunderförkyld i två veckor – vilket är lätt att rättfärdiga som orsak till sjukledighet. Men inte nu, och jag tror att denna omställning beror på mina dietförändringar.

Innan jag gjorde några som helst dietförändringar saknade jag jämt energi och var väldigt ofta sjuk. Jag kände mig jämt tung och trött, och om kompisarna exempelvis ville gå en promenad efter brunchen hade jag absolut ingen lust med det, för jag kände mig nerslagen och ville bara sitta ner. Vissa kvällar har jag varit tvungen att skippa dansen, eller om jag inte skippat den har jag knappt kunnat röra mig i studion. Det var maten som gjorde mig sådan; laktosen, gluten i alla dess former, bönorna och avokadon… och det är först nu som jag verkligen inser det.

Vilka dietförändringar har jag då gjort?

Maj 2015: helt laktosfri diet

December 2015: glutenfri och FODMAP-fri diet

April 2016: Inga sädeslag över huvudtaget

September 2016: Inga mjölkprodukter över huvudtaget

I september besökte jag magkirurgen på grund av mina magsmärtor. Hon gjorde ett grundligt ultraljud över hela magen och dubbelkollade alla organ i alla möjliga ställningar, medan vi pratade om mina problem och hennes teorier. Det var när vi pratade om alla allergier och eksem jag lider av som hon föreslog ett liv utan mjölkprodukter. Jag tog det som en uppskattad utmaning!

Jag har haft ett konstigt förhållande till ost (laktosfri) och har därav bara ätit det periodvis. När jag väl ätit ost har jag ätit mycket ost, och verkligen upplevt att det är beroendeframkallande på samma sätt som socker. Jag beskriver det som osttörst, och jag kan ha ätit små laktosfria ostbrickor nästan dagligen under mina ostperioder. Men när den perioden rullat på en viss tid har jag märkt av att jag de facto ätit för mycket gammal mjölk med hög fetthalt; jag blir svullen och tom på energi. Då har jag tagit ostpaus.

Jag har många gånger läst oroväckande, mer eller mindre vetenskapliga artiklar om hur ohälsosamma mjölkprodukter är, och då har det alltid varit lätt att motivera varför jag ska ta en paus ifrån ostätandet. Och när jag brytit pausen och ätit ost igen har jag ärligt talat känt mig förorenad; som om jag konsumerat något som förgör min kropp. Ostmårkkis.

Det är november nu och jag saknar inte osten alls. Jag försöker vara kreativ i köket och pröva på nya recept varje helg om jag bara hinner. Jag har tålamod på restauranger och undviker allt på menyn som kommer göra mig illamående. Nu söker jag julrecept på Pinterest och blir alltid lika glad när något dyker upp som tar alla mina allergier och dietspecifikationer till hänsyn. I jul blir det chokladkakor, kanelmuffins, och potatisgrytor till julkalkonen.

Standard

När minimalisten packar kappsäck.

I maj när jag flög till New York reste jag för första gången på jätte länge med 25kg bagage! Nu packar jag för Ibiza. Den stora svarta kappsäcken som jag flyttade livet i till Berlin år 2011 ligger på golvet och gapar. Den gapar “Mera! Mera! Lägg in mer saker i mig!”, men jag kommer inte på mer att lägga in där. Jag har gjort det till en vanesak att resa endast med handbagage, och det har aldrig varit ett problem att resa lätt. Dessutom slipper man stå vid rullbandet och vänta.

När jag flyger hem till Finland har jag lyxen i att ha allt där. Mammas ansiktsrengöringsmarmelader och mina gamla kläder som inte rymdes med till Berlin 2011. Där finns träningskläder, renoveringskläder, potatislandkläder och ridkläder. Att åka med handbagage är därför normen.

Mina vänner har berättat hur många dagar de behöver för att packa och hur de planerar outfit efter outfit för men-tänk-om-scenarion. Jag gör inte sånt. Och nu när jag har stora svarta kappsäcken som gapar åt mig försöker jag verkligen ge allt jag har för att gårrpack!

När jag flög till Madrid för ett bröllop för ett par år sedan, lämnade jag kollegorna gapandes efter mig när jag bara hade med mig en större handväska med en bikini, en klänning, dansskor, lite underkläder, och den där lilla plastpåsen som man får fylla med små mängder vätskor. Jag sov naken och hade samma skjorta och jeans på mig på tillbakaresan. Det var skönt. Befriande!

I fjol när jag flög till Madrid för min födelsedagshelg packade jag med mig så lite kläder som möjligt och tillbringade hela helgen i en hoodie och utan smink, för att jag kände att jag behövde en paus från outfits.

Det är ofta när jag reser som jag känner att jag vill minimalisera och överleva bara med det väsentligaste; strip down to basics. Jag vill inte ha med mig mycket. Jag stressar inte över om jag tagit med mig tillräckligt med toppar eller strumpor, eller om jag ska ha med mig nagelborttagningsmedlet. Naglarna får man alltid fixade om man vill. Men det har aldrig betytt att jag varit tvungen att köpa massor av saker på plats, eller spenderat massor av pengar av den orsaken, utan jag har istället lärt mig att klara mig med färre grejer. Det är en väldigt skön känsla att ha med sig när man reser.

Till New York var det lättare att fylla kappsäcken, men jag har ingen aning vad jag ska tvinga mig själv att slänga in i kappsäcken för en veckas solsemester på Ibiza. Den här gången har jag åtminstone inte snålat med vilka hår-, kropps- och ansiktsprodukter jag vill ha med mig…

Standard

I väntan på magkirurgen.

Söndagmorgon 10:57. Kokosoljan smälter i mitt kaffe medan jag tuggar i mig den sista biten bananpannkaka. Det har regnat hela natten och allt pollen borde således ha lagt sig. Jag lyssnar på Magnus och Peppes podcast och söker garderober i olika nätbutiker. Jag älskar lugna söndagsmorgnar som drar ut sig över eftermiddagen. Solen ändrar läge och svärdliljan öppnar en till knopp, jag åldras lite till och mår hur bra som helst av att bara ta det lugnt. Men jag har lite ont i magen idag och försöker tänka efter vad det kunde vara som förorsakat det…

Detta är mitt liv nuförtiden. Magont. Känner efter. Kartlägger.

Eat well är en del av mitt nyårslöfte och jag följer detta till punkt och pricka, för det är inte värt att må dåligt. I december slutade jag äta gluten, och i mars slutade jag äta sädesslag av alla dess varianter. Jag har mått mycket bra sen dess! Min kropps inflammationsvärden är nere och därför är jag inte heller febrig eller förkyld längre. Förut var jag sjuk hela tiden. Förkyld och febrig och sängliggande. Nu känner jag mig betydligt friskare, kryare, starkare. Förutom de dagar när luften fylls av pollen.

Men i juni började jag uppleva otroliga magsmärtor igen och bara efter att jag ätit kött. Eftersom en vegandiet inte hjälpte upptäckte jag att det inte var köttet, utan svartpepparn som var boven. Det var en tv-kock som sa en gång att de enda kryddorna ett kök behöver är salt och peppar, och efter det har jag alltid kryddat ägg, fisk och lamm med det. Nu blir det inget mer svartpeppar i min matlagning, för genast efter att jag lämnat bort svartpepparn mådde jag bra igen och slapp att ha ont.

Förutom ibland. Så som nu.

I september ska jag till magkirurgen på min första kontroll. Jag hoppas på en nytänkande läkare som forskat mycket kring näring och mat de senaste åren. En som vet mer om näring än min nyutbildade nutrition coach -väninna, som borde skriva böcker. Det finns inget mer frustrerande än att gå till en läkare som inte är intresserad av att hjälpa och komma underfund med ditt illamående, utan vill bara bli av med dig; få dig undanstökad och inmatad i arkivet. En del av mig hoppas att de hittar något i magen eller tarmen. En del av mig hoppas att där inte finns något att oroa sig över eller att operera bort.

Ute på gården springer barnen och skriker av glädje. Det ser ut att börja regna igen och jag hoppas på spön i backen. Mina overknee-strumpor har igen hasat sig underknee och jag har visst klottat en liten fläck kaffe på pappas skjorta. Jag borde bädda sängen.

tumblr_njw31ouzcf1r60h5mo1_500

Standard

Sommarläger i morgonluften

I morse kl.07:07 när jag gick upp längs min hemgata med morgonsolen i ryggen, kändes det precis så som det gjorde när jag var liten, på väg till stallet på sommarläger. Kvällen innan regnade det tunga hårda droppar och morgonluften var således fuktig och varm, även om vinden var kylig. En krispig luft och en molnfri babyblå himmel, som lovade att eftermiddagen skulle bli varm.

Dessa småkyliga sommarmorgnar påminner mig om stall och hästar, utomhusarbete och arbetsglädje. De påminner mig om barndomslycka. De påminner mig om hur underbart det är att vistas utomhus en hel dag, och hur sällsynt det är i mitt vuxna liv – hur sällan jag tar mig tid till att vistas utomhus en hel dag.

Standard

Intima grannrelationer.

Jag tycker att det är väldigt konstigt när grannar inte hälsar på varandra. Speciellt när man bor i höghus och praktiskt taget sover bara några få meter ifrån varandra. Man hör varandra, ser varandra, och känner vibrationerna från varandras bestämda fotsteg och hektiska samlag.

Killen som bor ovanför mig är en riktigt självisk klumpeduns. Han spelar musik och kollar på film hur högt han vill, hur sent han vill, och hur tidigt han vill. Det är ofta som jag vaknar av hans unz! unz! unz! och klampande skyndsamma steg (ibland kl.23:50, ibland kl.06:00). En gång har jag hört honom nå klimax med en tjej. Men det var länge sen och lät väldigt fejk.

Bredvid mig bor en man som låter som en robot och dagligen spyr. Det låter som om han spyr, och jag trodde först att han var bulimiker, men högst antagligen har det att göra med halsen?

Mitt emot mig på bottenvåningen bor en äldre kvinna ensam. I höstas när jag var hemma ett par veckor från jobbet på grund av ryggsmärtor, märkte jag att vi hade samma dygnsrytm – vaknade vid sju och gick och la oss efter åtta. Jag trodde många gånger att hon var ensam och ledsen, men märkte ganska snabbt att hon går till kyrkan i kvarteret varje dag och varje kväll. Skönt att hon har jesus.

Ovanför henne bor ett konstigt par. De är båda tomma i blicken. De rör sig båda klumpigt som pingviner, men konstigt dansant… Svänger liksom i halvpiruetter medan deras armar flaxar vid deras sidor. Jag hoppas att de flyttar bort snart. Det irriterar mig att de inte hälsar vid porten, och att kvinnan använder tunna leggings som byxor.

Under mig bor en ung familj med sina söta småbarn, som använder gården som sin lekplats, vilket är riktigt mysigt faktiskt. Deras föräldrar är coola och jobbar hemifrån med något kreativt. De är lite lika svenskfinlands Peppe och Magnus, och de hälsar alltid. Jag hoppas att barnen aldrig växer upp så att de aldrig behöver flytta bort härifrån.

Bredvid dem bor en tjej i min ålder som har ett mysigt bibliotek/vardagsrum med ett alltid-dukat-dining-table-ready-to-entertain, och några sagolika blomsterfyllda trappsteg ut till gården där hon och “Peppe” dricker vin sent om sommarkvällarna. Vägg i vägg med henne bor en ung kille som påminner mig om min lillebror med sitt lugna sätt att tassa runt barfota på gården i shorts och t-shirt (hans pyjamas?). Han har en exklusiv trädgårdshörna med en buddhastaty och thailändska krukor, växter och lyktor. Han hälsar alltid glatt.

Jag undrar vad de tycker om mig, och om någon av dem bloggat om mig. Är jag hon som aldrig lyckas inreda balkongen? Hon som jämt tänjer benmusklerna upp längs fönsternischer och köksbänkar? Hon som går runt naken trots att någon liten lampa fortfarande är tänd? Hon som borde borra upp gardiner?!

Standard