Det är höst nu. Småkyliga och soliga skördetider. Strumpor på fötterna och parka uppdragen enda till hakan. Ingen svett rinner ner för ryggen eller i klyftan. Såret har lekt till ett lila ärr, stort som en cigarill. Det är nu dags för en ny början, för ny positiv energi, nya förhoppningar och projekt. Den jobbiga sommaren är över och jag har bara roliga planer att se fram emot och kasta mig in i.
Men det var ingen vanlig sommar i år heller. Det var en sommar som betraktades innifrån ett sjukhus; innifrån en öm kropp och ett desperat psyke. Det var en sommar full av smärta och ångestfyllda tårar, men främst av tacksamhet.
Jag fick bevisat för mig, svart på vitt, vad som är viktigast för mig, samt vad och vilka som påminner mig om detta när jag själv inte kan göra äns det. Jag fick mäta upp min styrka, testa mitt psyke, hålla ut.
Det är fult att peka, men jag pekar gärna. Tack till er för små och stora gester
Sarah
Kajsa
Tenne
Mickan
Mi
och Mamma
”I nöden provas vännen” etc. etc. Synd att de måste prövas på så dramatiska vis, men lite fint iaf nu när du mår bättre!
Hoppas du har det bra där i mitt gamla hus, kom och titta på mitt nya hus nångång
Ja, jag ska göra Hesa i november, så då besöker jag även dig!
Jag tycker det är fint att peka. Det pekas alldeles för lite.
(pekar lite försiktigt)
du är så söt kristin! också jag är otroligt tacksam! tacksam för att du finns och att du är min vän! <3
Kram på dig kristin! du är så strong.
Fint, välkommen!