Testar det här med att bara skriva skriva skriva utan att gå tillbaka och ändra:

Idag våldtas de sista löven från kvistarnas grepp av en vind som är retsamt kylig. Det är nu det händer. Det blir vinterhalvår. Löven springer ikapp i stora flockar längs med asfalt och gräs och virvlar runt i hektisk dans. Och bakom något buskage står en gubbe med en lövblåsare och kämpar envist med att blåsa löven på sin plats. Kunde han inte ha valt en mer vindstilla dag för att blåsa löv? Men likt många andra med omotiverade arbetsuppgifter har väl även han en timlön och en familj hemma att försörja.

Kallt. Jag har tur som hittade en vinterjacka i lördags. När jag köper vinterjacka sätter jag upp löjliga krav, som ska göra det lättare för mig att hitta vad jag vill ha. Faktum är att kraven bara gör det svårare för mig. Men jag tycker om att göra saker i sidled. För att utmana mig själv, kanske? Nu var kraven: inte svart eller grå, helst koboltblå, en kappa med huva och massor av söta knappar. Sen kom jag hem med en svart parkas. Se där ja. Igår somnade jag inne i den, så nu är den inluggen. Och idag var den första gången utomhus och tog emot alla vindens piskrapp. Min trogne parkas. Annars hade jag nog inte klarat mig imorse när jag gick till skolan för att lyssna på första föreläsningen i strategisk kommunikation. Det är sexigare än det låter. Faktiskt. Tänk att jag som är humanist och ekokritiker säger det.

Föreläsaren fick det att låta bra. Fast det är ett ganska så stort hopp att gå från en grundkurs som handlar om medier, publik, samhälle, med anknytningar till litteraturvetenskap, sociologi, och etik, till en kurs vars nyckelord är PR, branding, advocacy och strategi. Eftersom man i Sverige är så kåta på grupparbeten kommer vi att tampas med mera sånt. Det är ju så man dör lite inombords. Mina önskemål om att få byta grupp har tydligen gått fram eftersom upplägget för seminariegrupperna var helt annorlunda än tidigare. Jag sökte snabbt bland namnen för att hitta ambitiösa och aktiva personer och sen värvde jag dem till min grupp. Så strategiskt av mig. Det gäller att va kvick i brallorna för att få till det, som man brukar säga. Eller… jag menar… Äh, nu känner jag att det blev lite konstig stämning.

Bäst att sluta. Kallt.

Första tentan, check!

Nu har jag haft min första tenta i Uppsala. Vi satt alla 70 i en skrivsal och alla utom jag hade med sig matlådor, kaffetermosar, chokladplattor, och snusdosor. Det påminde mig om studentskrivningarna. Något som jag dock inte var beredd på var att övervakarna kunde komma fram till oss för att kolla läget… bakifrån. Plötsligt dyker en kvinnas ansikte ner i mitt och hon undrar ”Går det bra?” Jag som är lättskrämd som en vilsen häst hög på havre hoppar till och svarar ”Ja..?” fastän jag egentligen vill skälla ut henne för att hon smygit sig på mig och gjort att jag kommit av mig i mitt analyserande. Går det bra… som om jag försökte lära mig knyta skosnören. Tönt.

Det är en härlig känsla att få frågorna framför sig och kunna dra en suck av lättnad för att man kan svara på allt, eller åtminstone på allt obligatoriskt. Mycket tack vare att jag suttit på biblioteket med en klyftig norrländsk brutta och pluggat vett i skallen i några dagar. Hemma kan jag inte koncentrera mig i biblioteket eftersom jag distraheras av alla bekanta som rör sig runt mig. Här kan endast hungerkänslan eller fikabehovet störa mig. Eller ett inslag av damp efter att ha pluggat för länge.

En observation från biblioteket: Svenska bibliotekarier fnittrar, pratar högt och byter gärna till att tala kultiverad brittiska.

En observation från läsesalen: Tystnad råder tills någon somnar och ligger och småsnarkar, eller tills någon svarar i sin iPhone.

Efter tentan ville jag springa ut ur salen, slänga mig på knä och sjunga Robbie Williams Freedom. Det fick bli en mer diskret version av entusiasm. Och på kvällen firades frihetens sötma. Vi fortsätter ikväll.

Supertrendigt

Jag småstressade och hamnade in i ett mönster där dagarna flöt ihop till en rad likadana spår. Sen väckning, förmiddagen på nätet, eftermiddagen i plugget, kvällen på gymmet och framför datorn. Jag fick nog. Bryt upp bryt upp den nya dagen gryr. Lite åt det hållet.

Imorse steg jag upp tidigt och promenerade in till stan i morgonens friska höstkyla för att göra något jag aldrig gjort förut; jag droppade in på en trendig frisörsalong! (Är inte mitt liv spännande?) Det var en trendig platinablond kille som glatt tog emot mig i expeditionen och hänvisade mig till fåtöljerna och tidskrifterna bakom takkronorna som på ett supertrendigt sätt var täckt av glittrande silverpaljetter som hängde ner mot golvet. Jag fnissade åt min malplacering.

Tjejen som skulle klippa mig hade sitt platinablonda hår i en lång ”ofixad” fläta och hennes ögon skymdes av en trendig lugg. Medan hon tvättade mitt hår masserade hon min hårbotten och stolen masserade min rygg med runda och bestämda rörelser. Vardagslyx? Nej, trendig lyx. Supertrendigt. Efter klippningen kletade hon in lyxigheter i mitt hår och lämnade mig under en värmekupol. Hon bjöd på kaffe latte och choklad och kom emellanåt tillbaka för att pyssla om mig.

Innan jag steg upp frågade jag vad det var för klet som doftade så gott och fick mitt hår att glänsa som en nypolerad motorhuv. Hon visade flaskorna men när jag frågade om dom var dyra svarade hon: ”Ja, dom e verklighen superdyra”, och gick.  Hon ville nog inte att jag skulle köpa dem, utan uppmärksammade endast hur supertrendig deras salong är och hur unika produkter dom använder i sin trendighet. Vid kassan ville hon ha 400 kronor för sin service, vilket jag inte hade något emot att betala den här gången. Min hyra är ju trots allt dubbelt så billig som den i Åbo, och mitt utbytesstipendium gör mig lite mer förmögen. Mina jämna pengar gjorde henne nöjd: ”Superbra, tack!”

Det friska vädret kändes ovanligt skönt denna morgon, och kl.12:30 var jag hemma full av energi och ork inför planering av projektpresentation och opponering. Det får bli fler friska promenader till stan om morgnarna, även om alla inte behöver resultera i så underliga spontanimpulser.

Nästa gång jag klipper mig blir på jullovet i Vöråstan i naturlig österbottnisk neutralitet. Tror du jag kommer sakna trendigheten då? Knappast. Men säkerligen kaffebjudningen… Okej, kanske massagestolen också.

He’s back!

1993 köpte jag min första cd-skiva. Den hette Everything Changes . Killarna bakom musiken var Take That, ett bänd som min kusin och jag lyssnade på varje dag tills dom splittrades och hon och jag växte ifrån varandra.

Min favorit var alltid Rob. The underdog. Men jag vågade inte erkänna detta, framför allt inte då den dag kom då han lämnade bändet och pratade illa om de andra killarna i pressen, vilket gjorde min Gary-förälskade kusin förbannad.

När Robbie Williams singel Freedom kom ut 1996 var jag lycklig ut i tårna. Han var tillbaka… även om han var hög som ett hus och lite bitter. Han gjorde musik som gjorde mig glad. Han visade en personlighet som var utöver det normala och ägde scenen tack vare den. Min skivsamling utökades genom åren med Life Thru A Lens, Sing When You’re Winning, Swing When You’re Winning, Escapology och Intensive Care. En av mina största sorgedagar var när jag missade konserten Live In Knebworth 2003; en show jag njuter av i efterhand om och om igen på DVD. Och suktar.

Jag som föddes i mitten av 80-talet, men ändå mer eller mindre socialiserades under 90-talet har alltid varit ett fan av bra poplåtar, och dessa har Robbie Williams oftast stått för. Det är nog därför som jag är så glad för tillfället, då han återvänt från de halvdöda och gett ut en till bra poplåt. Alla tycker inte att den är det, men ska jag berätta varför jag absolut tycker att den är suverän?

Jo, till att börja med finns det i melodin många spår från de tidigare skivorna. Låten är Robbie Williams. Den påminner om Milennium och Supreme,  och har några sting av Rudebox. Videon påminner om Supreme-, Angels- och Feel-videon. Tempot är det rätta, det typiska, det igenkännbara, det bekant nostalgiska.

Nu är det Bodies som är vardagsgodis, och bevismaterial för att Robbie Williams inte kan lägga upp mikrofonen på hyllan än, hur hög han än må vara.

Living on the edge

Jag lever farligt just nu. Det har inget att göra med att jag gör farliga saker (jag är för mesig för det), utan med att jag småstressar varje dag. Småstressen i sin tur gör att jag får hemlängtan till rofylld österbottnisk atmosfär och att jag nu som då blir lite ledsen i ögat av ren utmattning. Jag älskar höstens småkyla och hurtiga färger, men samtidigt når alltid skolarbetet sin höjdpunkt den här tiden, och plötsligt har man allt för mycket att göra och dygnets timmar räcker inte riktigt till.

Så vad gör jag då? Jo, går till en kompis och plutar med underläppen, tröstäter kex med henne, och försöker börjar dricka kaffe (något jag slutade med för ett par år sedan) för att desperat söka efter ett sting någonstans ifrån. Det blir riktigt farligt om jag börjar dricka kaffe i skolan under föreläsningar, så som alla andra gör. En av våra föreläsare sa att vi också bör dricka kaffe eftersom det är så mediestudenter gör. Klasskompisarna smeker sina kaffemuggar och undrar med blinkande ögon om jag ändå inte vill ha lite. NEJ! Får inte falla för grupptrycket. Måste hålla mig till enstaka muggar; enstaka misstag.

Sega föreläsningar och oambitiösa grupparbetskollegor, kombinerat med staplar av teoriböcker att traggla igenom drar ner mig och gör att dagarna känns extra tunga. När jag ska göra middag har jag ingen matlust och att tugga på gaffeln lockar mer än själva maträtten.

Sen kommer dygnets höjdpunkt; när jag drar iväg till Friskis&Svettis och tränar bort all ångest i en sal full av lika tokiga power rangers (vi kan ju låtsas). Jag smådansar hem i ett endorfinrus och känner hur jag pumpat upp mig för att kunna övervinna nästa dags svårigheter. F&S är min räddare i nöden. Bättre än kaffe.

Det här kommer att hålla på tills 29 oktober, då kursen är färdig och förhoppningsvis väl godkänd. Sen blir det fest, och då vet jag en som inte kommer vara så nykter.

Romantik på sin höjd

Nere vid Saluhallen ligger en text ingjuten i trottoaren. Alla de gånger jag går över den är jag tvungen att kika över axeln (eller mellan benen) för att se efter att den med säkerhet finns kvar. Det gör den. Alla gånger. Texten lyder: HÄR FANN SÖDERHAVSTÖSEN SIN BRATT [hjärta] 10 DEC 2005

För mig är detta romantik på sin höjd. Trottoaren gör mig bubblig varje gång jag går på den. Äckligt nog.

Kanske tösen och bratten är ett sånt par som gör massor av klichéer till vardagslyx och aldrig tröttnar på det? Sen slår det mig att de kanske inte äns är tillsammans längre. De kanske har separerat och är bittra och svartsjuka. 2005 var ju ett tag sen… Men det bryr jag mig inte om. Jag bryr mig bara om ingjutningen och vad trottoarplattan står får; konst och romantik då den är som bäst; blinda löften, gåshud och plötsliga leenden.

Intressanta människor

Jag träffar rätt så många intressanta människor här. Dessa är alltid svenskar (läs inte alla svenskar). Svenska invånare som vet mer om sig själv än om något annat. Människor som trivs i sin närmiljö och endast i sina egna skor. Dessa människor har inget intresse eller äns behov av att lära sig något om andra kulturer eller andra samhällen. Kanske för att deras kultur är den enda som räknas för dem?

Igårkväll var jag på klubb och satte mig brevid en kille som pluggade juridik. (Det konstiga med dessa juridikstuderande är att de oftast klär sig och bär upp sig som 40-åringar. Som om de låtsades vara mer mogna och intelligenta än vad de egentligen är.) Då det kom fram att jag kom från Finland utbrast han ”Men fan, du pratar ju perfekt svenska. När har du lärt dig det? Men ni har ju jävligt bra skolsystem i Finland, eller hur?” Sen ropade han dit sina kompisar. ”Hönni, fan ni måste träffa Kristin! Hon e från Finland och pratar perfekt svenska!” Betoningen på perfekt var så påtaglig att jag kände hur ordet stämplades i pannan på mig. Freakshow! Neonpilar blinkar åt mitt håll. Titta på henne!

Jag börjar prata med den platinablonderade killen som inte egentligen är så intresserad av mig som person, utan istället börjar prata om samhällsutvecklingen i Finland. Enligt honom är Finland ett östeuropeiskt land som inte hunnit med i utvecklingen. Han påstår att Sverige är det mest utvecklade landet i Europa, och att Finland hamnat på efterkälke ”eftersom det tillhörde Ryssland så länge.” Då jag inte håller med honom säger han att vi helt enkelt får tycka olika på den punkten. Då jag på nytt försöker förklara för snillet att Finland inte alls är något u-land som ligger efter i utvecklingen säger han: ”Ja, men Finland har ju tillhört Sverige en väldigt lång tid, så det är ju härifrån som den utvecklingen kommer, men sen gav vi bort Finland på 1890-talet så då stannade utvecklingen av…” ”1809 blev Finland autonomt,” påpekar jag. ”Nej, det var nog på 90-talet, eller på 60-talet, nej 90 var det…” Han lyssnade inte, främst för att han inte ville ändra sin åsikt, men också för att han trivdes med att briljera med sin kunskap. Jag ville inget annat än säga att han var dum i huvudet som sovit igenom historielektionerna och istället hittat på egna versioner.

Jag måste erkänna att jag är otroligt imponerad över hur jag hanterade diskussionen med detta pucko. Jag blev inte provocerad alls utan la istället energi på att ge honom blickar och leenden som antydde mitt gapskratt inombords. Jag säger att det är intressant att lyssna på hans antaganden och stereotyper. ”Ja… Men det är nog så som jag säger… Vi får helt enkelt agree to disagree.”

Lyckligtvis var den tredje av killarna inte alls dum och faktiskt intresserad. Han var samhällsvetare och hade massvis med frågor om mig som finlandssvensk i Sverige. Han intresserade sig till och med för vem jag var. Man tackar.

Det är i situationer som dessa som jag känner mig malplacerad och omgiven av trångsynthet och stereotyper. Då känns det alltid skönt att kunna vända sig till sitt international possee som sitter i samma båt som jag och ror motströms. Jag upplever det rätt så ironiskt att folk från andra håll av världen vet mer om mitt hemland och genuint intresserar sig för kulturen. De vet bättre helt enkelt. De vet att man inte kan vara trångsynt. För med den inställningen kommer man inte långt i världen. Då blir endast grannstaden slutmålet för din livsresa. Och hur trist är inte det?

Mjukstart

Jag hade tänkt ta tag i mitt bloggande nu under mitt utbytesår. Det går så där. Det händer för mycket helt enkelt. Och en del av det (en relativt stor del) vill jag hålla för mig själv. För det är nära på hemligt. Men visst, jag kan försöka…

Höstförkylningen är härmed nästan avklarad. Jag tycker det är ganska komiskt hur den vanliga höstinfluensan överröstas av svininfluensan. Den hamnar i dess skugga och får försöka etablera sig vid sidan om detta svin. Genast någon är ”sjuk” tror folk att det är svininfluensa, eller en lindrigare form av den; Svininfluensa Light, om jag får be. Den vanliga höstsnuvan uppskattas inte längre. Det är bara svininfluensan vi pratar om. Det är samma fenomen som då man berättar ett skämt och sen upptäcker man att någon kompis går och berättar det där skämtet och därmed äger det. Stackars höstsnuva. Vilket motslag för självförtroendet.

I och med överansträngd fot och nu denna förkylning har jag inte hunnit utforska Uppsala än. Jag har flera museibesök och stadsbesök samt shopping på agendan, men det får jag ta tag i nästa vecka. Hittills har jag mest nosat på nationerna, min korridor och Friskis&Svettis. Och kurslitteratur.

Can you hear the sound of ‘awesome’?

Förra helgen flyttade jag hit till Uppsala – studiestaden från 1400-talet. Jag förberedde mig för utbytesåret med en positiv inställning, utan nervositet men med stora förväntningar. Hittills trivs jag och överraskas över hur hemma jag känner mig här bland kullersten, gustavianska hus, och både med svenskar och internationellt folk. Det bästa är att jag kan vara mig själv hela tiden och att jag inte blir placerad i ett fack som man blir i Åbo. Här är jag svensktalande Kristin från Finland. I Åbo är jag finlandssvensk akademiker, humanist, litteraturvetare, som hänger på specifika ställen, typ Dynamo. Det känns så begränsande.

Nu är jag i ett nytt sammanhang utan begränsningar. Eller så känns det.

Hemma har jag märkt av att utbytesstudenterna umgås med varandra och inte beblandar sig med de egentliga studerande vid Åbo Akademi. Jag har tänkt mig att det har att göra med att ingen av parterna har vilja eller lust att göra det; av egoistiska och ytliga skäl. Men här i Uppsala märker jag att det inte har med det att göra, utan med att parterna har helt olika intressen.

Som utbytesstuderande vill man inte väva in sig i en tredje årets studerandes vardag eller en gulis nybörjartalanger. Där finns inte tillräckligt med gemensamma nämnare för att mitt och ditt vardagsschema ska passa ihop.

Som utbytesstudent handlar hela läsåret om att mätta resebehovet och upptäcka nya platser. Studierna blir endast en liten del av läsåret; ramen kring äventyret. Festerna handlar om att lära känna de människor som har samma mentalitet och reseönskemål som du.

Det hade jag inte fattat innan jag kom hit. Nu är resorna det enda jag kan tänka på; allt vandrande, allt umgänge, alla skratt.

För skratt finns det gott om. Mest på grund av att ödet kastat personer i famnen på mig som jag aldrig trodde att jag skulle träffa; människor med samma mentalitet. Vi klickar. Det låter om oss då vi kommer gående i vårt international possee. Click click click – The sound of awesome.

Svenskatalande angripet folk

Igår publicerades min debut i Vasabladet (12.8.09). Det var första gången jag skrev för en tidning. Visserligen var det bara ett debattinlägg, men det debaterade en orättvisa i Finland som ligger nära mitt hjärta och som jag vill förändra – riva ur systemet.

Som finlandssvensk måste man vara stolt. Är man inte det känns det som om man lätt skyfflas undan. Står man inte högljutt på sig finns det allt för mycket utrymme för nedvärderande huggormsantydningar att yttras på radion.

Angrepp i stil med detta som gjordes av Kirsi Virtanen rättfärdigar budskapet om att sätta den finlandssvenska minoriteten på plats. Tyvärr är Virtanens påhopp (för det upplever jag det som) inte det enda.

Är man finlandssvensk och befinner sig i någon finsk stad utanför det tryggt svenska Österbotten är det inte alls ovanligt att man råkar ut för angrepp. I Åbo hände det nyligen att ett gäng flickor pratat svenska på en restaurang då en medelålders finsk man påpekat för dem att de skulle prata finska. Flickorna struntade i mannens påpekande. Då mannen lämnade restaurangen gick han förbi flickornas bord och rev den ena av dem i håret så hårt att en del av hennes hår lossnade. Då polisen anlände hade mannen redan hunnit gå sin väg och flickan satt med sitt hår i handen.

Attackerna på restauranger är inte alls ovanliga. En familjemiddag kan mycket lätt avbrytas av att någon kommer fram och tycker att man i detta finska land ska prata finska. Som svenskspråkig blir man kränkt. Som finskspråkig översittare slipper man undan.

Jag tror inte att Virtanen i sitt uttalande rättfärdigar angrepp, men på sätt och vis gör hon det. Den som slår ned någon i krogkön eller ropar efter någon på en restaurang har sådana här uttalanden att falla tillbaka på för att rättfärdiga sitt beteende.

Okunnighet? Men varifrån kommer deras inställning? Är den nedärvd eller uppfostras finnarna till denna attityd? Är det fel på allmänbildningen? Svenskan var tidigare det officiella språket i Finland och många av våra nationalhjältar var finlandssvenskar: Mannerheim, Runeberg, Topelius, Sibelius. J W Snellman som gjorde finskan till det officiella språket var till och med svensk, född på Södermalm i Stockholm.

Det känns som om målet med detta rasistiska översittarbeteende är att jaga ut oss finlandssvenskar till kusterna och vidare till grannlandet ”som vi kom ifrån”. Mobbarna visar oss vår plats. Var är finnarnas allmänbildning gällande minoriteter, Finlands tvåspråkiga kultur och historia? Bakom all trångsynthet?

Trots våra gemensamma rättigheter fortsätter vi att bli angripna. Finnarna kan sluta kalla oss för ”svenskatalande bättre folk” och ta till benämningen ”svenskatalande angripet folk”, medan vi finlandssvenskar kan kalla oss ”svensktalande bättre allmänbildat folk”.

Nästa vecka flyttar jag till Uppsala. Där kommer jag att få prata svenska ett helt år utan att bli tillrättavisad. Visserligen kommer det att vara jag som får påpeka för rikssvenskarna att mitt modersmål är svenska, att jag är från ett tvåspråkigt land, tillhör en minoritet, inte ”bryter” på finska, förstår allt vad de säger. Och för vidare visat intresse kommer jag att dra sammanfattad Finlandshistorik. Varför? För att det är min skyldighet som finlandssvensk att upplysa de ovetande.