En typ av saknad

Det snöar utanför mina halvöppna persienner. Eller det försöker göra det.  Det ser bättre ut om man kisar med ögonen och tittar på det från ögonvrån. Snöfall är för mig hoppingivande och tar fram drömmar om vita backar och knarrande underlag för skosulorna; om hela dagar i slalombackarna och after-ski framför brasan; om röda kinder och möra muskler. Om det ändå vore så väl. När jag kommer hem på jullov ska jag damma av min nära på pensionerade snowboard, spänna fast den kring fötterna och göra ett desperat försök till att ränna ner för vår nästan plana uppfart. Har jag tur finns det till och med snö på marken!

Någon dag ska jag hyra en stuga uppe i fjällen och ränna dagarna långa i goda vänners sällskap. Bara för att bevisa för mig själv att det inte alls bara är en oförverkligad dröm. Det måste ju gå att styra ihop någon gång.

Självbetjäning lönar sig

För en vecka sedan var jag inne på det här Apoteket och sökte efter en hudsalva. Jag kunde inte hitta den i hyllan så jag gick fram till disken och frågade: ”Har ni nån Jon Won-salva här?” En medelålders tant svarade förundrat: ”En vad då för nåt… Hur sa du det stavades..?Jag har nog aldrig hört om nåt sånt…” ”Nehe, men jag får gå och söka vidare då” ”Ja, du får göra det…”

Idag var jag där igen. Jag skrapade upp huden på smalbenet mot en sten i söndags och det värker och gör ont, är fortfarande blodigt och svullet, och omgivet av blåmärken. Jag sökte efter en salva mot skrapsår, sveda och värk, men hittade inget under ”HUD”. Jag tågade tappert fram till disken och frågade om smakråd. Svaret fick mig att höja på ögonbrynet: ”Nej, jag vet inte… Hände det nyss eller..? Jag vet inte riktigt vad jag ska föreslå.”

”Har ni någon Bepanten då?” (Man frågar väl efter sånt man växt upp med, ha.)

”Ja, det har vi!” Så leder hon mig fram till hyllan ”BARN”. ”Nej, Bepanten är slut…”

”Jaha, men det finns ju massor med annat här också,” föreslår jag galet.

”Är det stort då?” (Ja, tie centimeter.) ”Men är det inte bättre att du lägger på ett plåster då,” suckade hon moderligt. Visst ge mig ett 15 centimeter stort plåster så ser vi hur glad jag ser ut när jag kommer tillbaka för att visa henne hur ont det gör när jag drar bort det. Nej tack.

”Nej! Jag vill ha en salva som e smärtlindrande o sköter om såret… Här, Inotyol, det står ju att det är till för det. Prefekt!”

”Ja, fast det är också för röda barnstjärtar. Jag tror nog att ett plåster vore bättre.”

”Men om ett barn kan ha det här i rumpan kan väl jag ha det på mitt ben, haha! Den tar jag!”

”Visst, du får ta vad du vill.”

I Sverige tycker dom om att applådera åt mycket, men är det okej om jag står över den här gången och bara betalar? Är det inte meningen att man som apotekare ska kunna sånt här? Jag som kund förväntar mig att en äldre kvinna iklädd vit rock, namnbricka och glasögon, ska vara kunnigare än mig inom medicin. Är det löjligt av mig att förvänta mig sakkunnighet? Nej, men det kanske var löjligt av mig att säga åt min kompis att självbetjäning alltid lönar sig fastän vi fortfarande var inne på Apoteket.

Riga 16.11

En gammal stad fylld med vacker arkitektur och ståtliga byggnader. De liksom trängs på det lilla utrymme staden en gång hade att erbjuda. Utanför staden fanns ett intryck av det sovjetiska, men inte inne i Gamla stan. Där strosade vi runt under en dag och tog bilder på allt ovanligt.

Bergen-Laerdal-Oslo 30.9-5.10

Det var ett möte med naturen – naturen som sådan jag vill ha den. Mäktig, svindlande hög, farligt brant, närvarande, och full av vattenfall. Vandringen på berget Ulriken, vid glaciären, och turen ute på fjordarnas vatten var höjdpunkterna. Och det är värt att besöka igen.

Sent i November

November är otroligt nog inne på sin slutraka. En vecka kvar. En projektspresentation, en presskonferens, en hemtenta, en födelsedag, en korridorsfest, en lillajul. Filifjonkorna springer bland brustna lövträd och ihopkletade rester av förmultnade löv. Det gråa ljumna regnvädret har tagit över stan sedan en månad tillbaka och solen har inte bara gömt sig bakom ett ogenomträngligt molntäcke, utan flyttat till någon bättre himmel. Troligtvis till Mumindalen där vädret är ett direkt resultat av invånarnas välmående. I lördags var solen tillbaka på en dagsvistelse. Vi var alla förundrade över solskenets påverkan. Våra sinnen öppnades och det kändes som en bra idé att stirra på solen så mycket man bara kunde eftersom man visste att det var nu eller aldrig… eller väldigt mycket längre framåt i tiden. Alla Uppsalabor var ute på promenader hela dagen lång och hundarna började fundera över varför de tvångsrastades gång på gång under dagens lopp. Idag har regnet tagit över igen. Vi mymlor och hemuler har bekant kikat på det bakom kaffekoppar och inpälsade huvor. Mörkret är tungt och skrämmande, men goda omständigheter med oförglömliga vänskaper gör det vackert; iklätt ljussken och tidig julbelysning. Det finns ingen ångest denna höst som skrapar under skinnet. Det tackar vi för och planerar in mer behag i kalendern.

 

(Tove Jansson är en liten hjälte för en mymla som jag)

The blanket that has sleeves

Nu vet jag vad jag vill önska mig i julklapp. För hur ska jag kunna klara mig utan en Snuggie? Se så mysigt man har det med framsidan omsluten av leopardmönstrat fleece. Och Snuggie har ärmar, så att man kan använda fjärrkontrollen, datorn och läsa böcker utan att behöva besvära sig med att fundera över hur man ska lyckas få pläden att värma axlarna, armarna och kroppen samtidigt. Fyndigt! Där tänkte dom allt till! Och jag älskar att det står att den tar fram min wild side. Grrr…

(Är kvinnan på bilden en vaxdocka? Som definierar någon typ av substitut för liv. Ryser av obehag. Och jag undrar, var är hennes wild side?)

Vatten i drinkförklädnad? Nej tack

Läste nyss artiklar om alkoholkonsumtion, dess ”nyttiga sidor” och hälsorisker. Det fick mig att tänka på hur utsatt man som nykterist (eller vattendrickare) kan bli på krogen om man bara går med ett vattenglas i handen som automatiskt ger en stämpeln Tråkig.

Något av det konstigaste jag varit med om på en krog i Åbo var när jag beställde vatten och fick det med sugrör i ett drinkglas smaksatt med sockerdricka och en limeskiva. Jag trodde bartendern hörde fel, men icke: ”Den ser ut så för att du inte ska behöva förklara dig för dina kompisar över varför du dricker vatten!”

Jasså, och vad ska jag säga då när folk frågar mig vad det är jag dricker? ”Smaksatt vatten med limeskiva och sugrör för att ni inte ska tycka att jag är tråkig”? Det är inte precis något som gör mig mer populär. Det är ju fortfarande vatten. Som om jag skulle gå och ljuga för folk att detta var en drink; i light-version.

Krogen gick i konkurs. Möjligtvis för att deras bartenders överansträngt sig med kreativitet.

‘Objektifiering’ eller en rätt till att få leka med sin sexualitet?

Ryanair har publicerat sin kalender för år 2010 med bilder på bikiniklädda flygvärdinnor för att driva igång våra drägelfunktioner och engagera det sexistiska tänkandet. Pengarna går till välgörenhet och gör livet lättare för handikappade. Det var ju bra gjort. Eller får man tänka så? Som kvinna – eller som man för den delen?

National Women’s Council of Ireland menar att det är lågt och tarvligt och att kalendern objektifierar kvinnor till sexsymboler. ”NWCI har inte ett hum om hur dagens kvinnor fungerar”, svarar Ryanair.*

Vad menar dom med det? Menar dom att vi tycker om att göra oss till sexobjekt? Att vi accepterat det? Att vi inte har något emot att bli sedda som sådana eller se andra kvinnor som sådana? Eller menar dom att vi är medvetna om att det finns en skillnad mellan verkliga kvinnor och de kvinnoideal eller sexobjekt som visas i medier (eller i denna kalender)?

Det kryper en känsla av immunitet i mig mot detta. För även om det är sant att kalendrar som dessa objektifierar kvinnor händer det överallt runt om oss i medier, vilket gör att jag ser igenom det med kritiska och analytiska ögon. Ändå tackar jag organisationer som NWCI som ser till att göra sig hörda i kvinnosaksfrågor trots hånskratt från patriarkatet, och därför utgör ett hopp om att vi inte ska behöva leva med denna självklara mediebild och socialiseras därefter.

Sen kan man ju diskutera vårt behov av att få vara sexuella varelser med rätten att leka med vår sexualitet. Det är väl där någonstans som feminismen och objektifieringen krockar och går samman, för att sen igen skiljas åt och gå  i olika riktning.

* http://www.peppar.fi/article/Ryanairs-vardinnor-klar-av-sig

Tågräls

I fredags hoppade jag upp på tåget och åkte ner till Stockholm i novembermörkret som envisas med att omsluta Uppsala allt tidigare på eftermiddagen. Där, i förortens radhuslandskap, finns en trygghet. Det är skönt att veta att ett par timmars åkande och kortstämplande tar mig till ett andra hemhem, där kusinkärlek och fasteromsorg välkomnar mig oberoende. Efter en avslappnad helg är jag nu utvilad och energisk och orkar småkriga mot veckans arbetsuppgifter och förkylningssymtom. Och katten gav mig så mycket kärlek att min mysfaktor höjts till höjder. Rehabilitering.

Så om stressen smyger på igen känns det skönt att veta att jag kan slänga mig på tåget, istället för under det. Tacksamt.

Testar det här med att bara skriva skriva skriva utan att gå tillbaka och ändra:

Idag våldtas de sista löven från kvistarnas grepp av en vind som är retsamt kylig. Det är nu det händer. Det blir vinterhalvår. Löven springer ikapp i stora flockar längs med asfalt och gräs och virvlar runt i hektisk dans. Och bakom något buskage står en gubbe med en lövblåsare och kämpar envist med att blåsa löven på sin plats. Kunde han inte ha valt en mer vindstilla dag för att blåsa löv? Men likt många andra med omotiverade arbetsuppgifter har väl även han en timlön och en familj hemma att försörja.

Kallt. Jag har tur som hittade en vinterjacka i lördags. När jag köper vinterjacka sätter jag upp löjliga krav, som ska göra det lättare för mig att hitta vad jag vill ha. Faktum är att kraven bara gör det svårare för mig. Men jag tycker om att göra saker i sidled. För att utmana mig själv, kanske? Nu var kraven: inte svart eller grå, helst koboltblå, en kappa med huva och massor av söta knappar. Sen kom jag hem med en svart parkas. Se där ja. Igår somnade jag inne i den, så nu är den inluggen. Och idag var den första gången utomhus och tog emot alla vindens piskrapp. Min trogne parkas. Annars hade jag nog inte klarat mig imorse när jag gick till skolan för att lyssna på första föreläsningen i strategisk kommunikation. Det är sexigare än det låter. Faktiskt. Tänk att jag som är humanist och ekokritiker säger det.

Föreläsaren fick det att låta bra. Fast det är ett ganska så stort hopp att gå från en grundkurs som handlar om medier, publik, samhälle, med anknytningar till litteraturvetenskap, sociologi, och etik, till en kurs vars nyckelord är PR, branding, advocacy och strategi. Eftersom man i Sverige är så kåta på grupparbeten kommer vi att tampas med mera sånt. Det är ju så man dör lite inombords. Mina önskemål om att få byta grupp har tydligen gått fram eftersom upplägget för seminariegrupperna var helt annorlunda än tidigare. Jag sökte snabbt bland namnen för att hitta ambitiösa och aktiva personer och sen värvde jag dem till min grupp. Så strategiskt av mig. Det gäller att va kvick i brallorna för att få till det, som man brukar säga. Eller… jag menar… Äh, nu känner jag att det blev lite konstig stämning.

Bäst att sluta. Kallt.